Aftonbladet – 16 mars 1850, sida 1

betyda. Regeringen menar alltjemnt att en utskyld, som en gång blifvit pålagd, icke kan afskaffas utan genom en formlig lag, som hon sjelf bifalter; hon tillbakaflyttar härigenom riksdagen i samma undgrordnade ställning, som den förenade Landtdagen innehade. Deremot hafva ministrarne med lätthet fått befogenhet att upptaga ett nytt lån, om 18 milloner, för att sälla a-meåen på rörlig fot, och att afvända stund.inde faror,. I sammanhang härmed mångdubblade sig krigsryktena; börsen och handeln fingo vidkännas nya förluster, alla kursnoteringar ledo, och från de mest motsatta håll spårar man ännu fiender. Jag tror mig kunna försäkra, att på något verkligt och nära fredsbrott icke är att tänka. Att kriget med Danmark skulie komma zstt bryta löst på nytt, tror man aldraminst. Danmarks anspråk att Slesvig skulle öfverlemnas i danska händer och att Preussen skulle medverka dertill, kan man väl icke bevilja, och kommer så mycket mindre att göra det, som det domnade deltagandet för hertigdömena har återvaknat med förökad stycka på den sednaste tiden. Fill och med Österrike har förklarat sig för upprätthållelsen af Slesvig-Holsteins gamla rättigheter. Österrike och Preussen våga icke såra nationalkänslan så hårdt. Hvad särskildt beträffar Preussen, så står Erfurterriksdagen för dörrn; likasom å andra sidan Österrike, Bäjern, Wiåtemberg, Hannover och Sachsen stå i begrepp att proklamera det nya fyra-kunga-förbundef, och öfverallt ordas om den stora skuggbilden: Tysklands euhet. Men ju mindre kabinetterna äro hågade att bringa denna enhet till lifs, ju mera bländsken påhitta de till folkets bedårande. Från alla kusthamnar vid Östersjön hafva ock deputationer från köpmansklassen infunnit sig här, i förra veckan, för att begära och gifva förklåringar öfver det fruktade danska kriget. Alla voro ense om, att krigets förnyande skulle blifva vår bandels undergång och utbreda stora olyckor; alla yrkade att kriget, så vidt möjligt, måtte undvikas; men att, om ej annan utväg funnes, det då måtte fortsättas med yttersta kraft, som ensamt kunde leda till en lycklig utgång. De hafva nog skäl att språka, dessa köpmän vid Östersjön. Hittills är så godt som ingenting gjordt för utvecklingen af vår påbegynta tyska krigsflotta. Några förråder skeppsvirke äro inköpta: några förberedelser finnas på papperet att förvandia Swinemiände, Stralsund och Danzig till örlogshamnar: detta är hittills allt hvad som skett. -I England har man väl beställt två 60-kanons-fregatter, men som icke fås färdiga i år, och tyska marinea räknar obestridligen 9 krigsångfartyg redan; men af dem duga blott två. I årets budget hafva 260,000 Thaler blifvit anslagna till flottan: att dermed icke kan uträttas någonting särdeles, begriper hvar och en likaså väl, som att tyska flottan icke kan mäta sig med den danska. Men utan flotta hjelper den preussiska bären, med sina 400,000 soldater, tiil ingenting; ty besättningen och eröfringen af Jutland skulle icke föra en hårsmån vidare. Mot krigets förnyande tala således de vigtigaste skäl, och skulle fredsunderhandlinsarne blifva fruktlösa, så har vir regering beslu it att alldeles träda tillbaka: att sluta ett separatfördrag, att intaga en neutral ställning och öfverlåta åt Danmark att reda sig med hertigdömena bäst det förmår. Slesvig-Holsteinarre önska detta sjelfva, i förlitan på sin nya krigsmakt, som nu räknar 32,000 man, är ypperligt inöfvad af preussiska officerare och lifvad af den bästa anda. Om derföre kriget återupplågar, så kommer Preussen att tills vidare icke taga nå,on del cert. Men icke heller skall det tåla at: någon annan makt inblandar sig. I detta hänseende säges lord Palmerstons svar vara fullkomiigt gynnsamt. Bemödandet, å ömse sidor, går nu ut på att förmå Danmark till försigtigt antagande af fredsförslagen, och att sålunda förebygga den nyssnämnda ytterligheten. Men härtill är för ögonblicket föga utsigt. På annat håll förkunna krigsryktena den stundande besättvingen af Schweiz, genom Österrike och Preussen, bakom hvilka Ryssland står. Men dessa rykten synas öfverdrifna, särdeles i Paris, der man är stark i påhittandet af diplomatiska noter, som aldrig blifvit vexlade. Genom besättandet af Baden har Preussen tröngt sig tätt intill gränsen af Schweiz, och håller i öfrigt hela Rhen, ända ned åt holländska gränsen, under sina bajonetters makt. S.nnt ir, alt Preussen, i förening med Österrike, yrkat utvisandet af de farligaste flyktingarne, som vistats i Schweiz, nemligen de tyska revolutionshärarnes anförare, de fågelfria Frankurter-riksdagsledamöterna, 0. s. v. Men cenralstyrelsen i Schweiz har å sin sida gjort ch gör hvad den kan, för att rädda sig ur örlägenheten, utan uppoffring af landets obeoende. Småningom har man sett största deen af de olyckliga nödgas lemna Schweiz, och le öfriga skola utan tvifvel följa dem. Någon inledning att hermsöka Schweiz med krig fipes alltså numera icke; så framt ej men.rgen verkligen vore att med våld påtruga Schweiz le grundsatser, som helgats genom Wienerkonressen 1815, och med vapenmakt kufva reubliken under det fordna aristokratiska och esuitiska oket. Vid ett sådant försök stulle ock England komma att hafva ett ord med laget, och till och med den närvarande franka presidentens tråingbjertade politik skulle ke, med all mannens lystnad att göra sig anenim hos nordens hof, våga underlåta attanga en beskyddaremin vid frågan om det cbweiziska oberoendet, och att gifva eftertryck eråt med 50,000 man vid Rhen. Hvad Preussen sjelf beträffar, så bar det enom sin blodiga qväsning af demokratien i ela Tysk.and och synnerl!igast i Baden, icke et mest omisskänneliga hat