Aftonbladet – 15 mars 1850, sida 2

FIRE STAS od, och det kunna vi ge oss dj----n på när let är för den gula grefvens räkning. . Hvar sång jag sett hans pomeransansigte har det vankats pengar . . . Fyrbom var emellertid sysselsatt att borttaga botten ur den ominösa tunnan, nere i det knappt 6 fot i fyrkant stora rummet, der skenet af en dunkel och rökig blecklamp2, hängande på en repstump, upplyste det otrefliga och osnygga kyffe, som fått namn af kajuta. Den gula grefven följde med oroliga blickar hans arbete och kastade då och då en hastig blick bort på en smal, med svart läder öfverklädd brits, der Sara djupt insomnad hvilade. Skenet af lampan föll ibland, vid fartygets svängningar, rakt på hennes bleka ansigte, halföppnade läppar och öfver. bröstet hopknäppta händer. Man skulle trott att den unga flickan var död, så stel ochjorörlig låg hon, om icke svettperlorna på hennes panna, den häftiga andedrägten och de tunga suckar, som banade sig väg öfver hennes bleka läppar, förrådt att hon lefde och plågades af en elak dröm. Hon sofver alltjemt . . . sade Fyrbom, och kastade äfven en blick bort till Sara. Ja, stackars barn, hon drömmer sorgligt .. men hennes uppvaknande skall bli så mycket mera ljuft ... Det blir han som skall väcka henne . . . sade den unge mannen mildt, och med ett tillfredsställdt leende. Det blir han som skall väcka henne . -. upprepades det sakta och doft liksom elt ekc Ibakom de båda männen. Båda två vände sig, förvånade och med er rysning, om, men de sågo ingenting. Det val ISara som i den dvallika sömn, hvari hon val försänkt, mekaniskt upprepat ljuden af de orc Isom trängt till hennes öron utan att hon lik. Il väl förmådde vakna. Ändtligen var bottnen ur tunnan och Fyrbon ttade sig deröfver i det han sakta sade: I