Aftonbladet – 15 mars 1850, sida 1

mig ... ni förekommer mig som ett högre väsen, stammade. den gråtande och hänryckta modren, i det hon mot hans vilja öfverhöljde den unge mannens händer med kyssar och tårar. Se så, min fru, lugna er nu ... Han drog på en klocksträng och fortfor: Tag ett hastigt farväl. af er son, ögonblicken äro dyrbara och hans räddning beror af skyndsamhet ... Se der Och med sin utsträckta arm pekade han mot dörren, der en liten blek och hålögd yngling, nästan ledd af Fyrbom, nu inträdde, Hela hans utseende vittnade om denna söa och känslolösa försoffning, som ett längre vistande i fängelset brukar verka på yngre brottslingar eller mindre förhärdade naturer. Han blickade omkring sig, mer förundrad än glad, och innan han ännu hunnit öfvertyga sig om modrens när: aro, låg denna i hans famn. En qvarts timma derefter fördes en båt hatigt af strömmens vågor, som stormen gjorde innu häftigare, under hvalfven af Norrbro. I denna båt syntes tre personer, och för resten syntes den vara lastad med brännvinsfat eller fastager. Den styrdes i mörkret förbi Skeppsholmen och rakt på den dunkla lanternan, upphängd i aktern af ett litet fartyg på redden. a Ingen af de tre karlarne yttrade ett enda ord; den ene skötte årorna, den andre styret, och den tredje, som satt insvept i sin kappa, utade hufvudet tankfullt mot bröstet och tyckes betrakta de mörka och snabba vågorna,