Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 2

na taket till ett gammalt grågult trähus, hvars fasad pryddes af en urtafla med trävisare, som orörligt pekade på tolf. Detta hus, med sina tunga, förskrufvade fönsterluckor, sitt ödsliga, föråldrade och obebodda utseende, sin höga gnissland: vindflöjel, sin stora, mossiga trappa med säten af sten, och sin lilla port af ek med ofvantill konstigt skurna och infattade rutor i form af en rosett — alltsammans, trädgård, gård och hus hade något så gammalt och spöklikt, att man kände sig ovillkorligt i inbillningen tillbakaflyttad till år 1748), som i otydliga siffror stod skuret i vindflöjelns jernbleck. Det gifs vissa hus, vissa platser eller små terränger, som hafva något mystiskt och hemskt, man kan icke säga hvari det består, man känner det mera än man ser det, det ligger liksom i luften deromkring, man vill skynda derifrån och qvarhålles likväl af ett besynnerligt intresse. Och detta gamla hus med sin omgilning ingaf i hög grad denna känsla, ännu mera stegrad af den unkna och kalla lukt hvarmed den våta jorden, de rutina löfven och det vissnade gräset deromkring omgaf detsamma. Denna lukt, som alltid om hösten sprides ifrån fält och trädgårdar, tycktes, vara egen för detta ställe. Den lägger sig tung öfver själen, fyller den med dunkla sagor om det förflutna och talar om förgängelse och grafvar. Man skulle nästan kunnat tro att något af dessa intryck trängde sig på den person, som nu i mörkret nalkades det gamla huset, ty han saktade sina steg och dröjde, liksom tvekande, innan han steg uppför trappan. Slutligen, sedan han betänkt sig ännu ett ögonblick cech flera gånger sett sig omkring, upptog ban ur fickan en nyckel, satte den i låset, som trögt och långsamt kringvreds, öpp