Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 1

hurrarop och käringarnes skällsord eller be: klagelser ?n Sara dolde ansigtet i sina händer och snyftade sakta: . Men jag är så rädd... mitt barn..., Ditt barn ja... fan i mig skulle jag icke i dina kläder vara mera rädd att stanna qvar hos din elaka mor... jag tycker jag ser hur hon ska se ut i synen när hon märker ditt tillstånd ... och det blir väl icke långt till... Jag följer er, Fyrbom... Ack! jag är så olycklig... hvart jag vänder mig är det mörkt och hemskt som i grafven.n Det är derför att du är ett sådant sjåp, att du icke ser när det ljusnar för dig... friskt mod nu bara, var inte rädd... den gula grefven vill er väl båda två... han tycker det är synd om dig och vill af barmhertighet dra dig ur det här tjufhålet, tillade Fyrbom med en skymt af mildhet och vänlighet i sin råa stämma, som besegrade den stackars flickans villrådighet. Aldrig någon menniska har varit god och anständig mot mig mer än Karl, och derför håller jag honom också kär som .mitt bhjertblod. Och om det är sannt att jag råkar bhonom i natt... som jag aldrig kan tro då han sitter inom bommar och lås på smedjegården ... då vill jag följa er, Fyrbom, men om ni ljuser och narrar mig till den gula grefven på någon illmarighet, då ska vår horre aldrig i evighet förlåta er... återtog Sara och torkade lårarne ur ögonen. Din stackare! Hvad skulle jag narra dig för... men tyst! jag tror käringen lyssnar Då OSS. Hvad resonerar ni om derborta?, ropade madam Bergman vresigt, men kände i detsamma liksom en knotig och iskall hand, hvilsen hårdt knep om hennes egen, som hon utsträckt för att upptaga ifrån golfvet det utläckta ljuset.