Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 1

AJ! fan... hvad är det här... hjelp, hjelp, Sara! Fyrbom!..., skrek den förskräckta madamen, som kände sig neddragen till golfvet, med en kraft, som hon icke kunde motstå. De båda samtalande hörde i detsamma ett tungt fall borta vid dörren, ett förfärligt stönande och sparkande emot golfvet och krögerskans uppretade och förfärade röst, blandad med svordomar, hemska läten och oartikulerade ljud, hvars orsak de icke förmådde fatta. Gud hjelpe oss .:.. hvad är detta?, hviskade Sara, halfdöd af rädsla och tryckte sig närmare intill Fyrbom i halfmörkret. Det vete fan... kanhända det ändå är polisen ... den har länge haft misstanke på Bergmanskan som tjufgömmerska ... kanske de knipit käringen, och då må de ha henne med hull och hår... fort öppna luckan der borta i vrån, så komma vi ut den vägen... se så skynda dig nuv... hviskade Fyrbom, skuffade föga artigt Sara i ryggen för att påskynda henne och närmade sig väggen, der drickstunnan och bränvinsankaren dolde luckan, den madamen nyss öppnat. Hjelp!... Hjelp! skrek emellertid Saras mor med allt mera rosslig och qväfd röst, Herre Gud, Fyrbom ... vill ni lemna mor min så der! ropade Sara, hos hvilken medlidandet öfvervunnit skrämseln. Hvad djefvulen tänker du på... låt dem hållas med käringsatan, bon är icke bättre värd och kom baran, sade brådskande Fyrbom, som redan stigit ned, så att endast hans fula hufvud syntes öfver öppningen i golfvet. Det kan ni väl förstå, att det icke är några polisbetjenter, de tala nog ur skägget och säga ! sitt ärende,, invände flickan beslutsamt ochl: upplyfte klaffen på disken för att ensam biståli sin mor, som alltjemt skrek med mattare röst.! Jag lofvade att föra flickan med mig, ochli