Aftonbladet – 14 mars 1850, sida 1

EN NATT). AF R—zRD. aDen gula grefven!... Hu hvad ni skrämmer mig, Fyrbom!... Jag vågar icke tro på honom., För fan, det gör väl detsamma om han är gul eller grön, då det är fråga om att rädda ens trolofvade... Du säger för käringen att du är sömnig och går genast och lägger dig: men så snart hon somnat, och det dröjer icke länge, ty hon är bra smord i qväll, fast det efter vanligheten icke syns så mycke på henne — så kommer du ut till mig, som väntar dig der nere vid stranden med en båt, och för dig till Karlsson, som möter 0ss.n Karl möter oss... Nej, Fyrbom, nu ljuger ni kontant, det kan jag höra ... bur skulle Karl kommit ut... och ni sen... skulle ni göra er så mycke besvär för vår skull? sade Sara misstroget. Det kan du väl förstå, att det icke så mycke är för er skull, som för hans som skickat mig. Den gula grefven? Ja, när han befaller, så lyder jag, om han än bad mig gå ända in i helvetet. Ack! det skall han nog befalla er till slut... mumlade den unga flickan för sig sjelf, och tillade derefter högt: ÅAr Karl der nere i båten också ? Nej, men han kommer., ÅAck, jag ser väl att detta är en snara af den gula grefven, eller den der lede fienden, som är detsamma, att locka mig i förderfvetp, sade Sara gråtande. Qvinfolken ä sig då alltid lika... pjåkiga som kalkonhönor... vill du kanske heldre se den du har kär vid pålen under pojkarnes ) Se A.B. J2 859 och 61.