som lagen utstakat åt andre. Men allt detta, sammanlagdt, är så helt och hållet handladt i den: jesnitiska .medeltidsprelaturens anda, att hr F. säkert behöfver utsända ett nytt Herdabref eller åtminstone ett supplement till det förra, för att med sin kända klarhet ådagalägga, huruledes hans begäran alldeles icke är katholskb, utan helt konseqvent protestantisk,. Westerås stifts presterskap och lärarestat, som lefva i förhoppning om ett för . skolbyggnadsfonden önskvärdt och behöfligt tillskott, men nu finna sin nye biskop genast vid sjelfva ankomsthels ningen utsträcka venstra handen efter denna siiftets lagliga egendom, i samma ögonblick som han med den högra primsignar brödernan, böra till sin upplysning i denna sak med visshet hafva att förvänta från hans mun (hvilket kroppsparti icke kan vara overksamt midt emellan de begge opererande händerna) en föreläsning i ämnet, en exegetisk utläggning, stödd på citater ur epistlarne, hvari hr F. lika he ligt som Järdt docerar och visar, att just på detta sätt bör en konseqvent protestantiska biskop handla. Med hr F:s akademiska kunskaper måste det icke blifva honom svårt, att utfiona ett godt citat för det ändamål han behöfver. I beskrifningen på hurudan en biskop skall vara, heter det på ett behant ställe, att han, utom andra goda egenskaper, måste hafva den att vara gästgifvare Men hr F., som i sitt herdabref visat sig fal!en att återgå till episkopatets ursprungliga betydelsep, villtroligen göra detsamma i och för gästgifveriet; han ämnar således icke uppträda som gästgilfvare i modern mening e!ler nutidens stil, hvilket vore oheligt. Han tager saken fullkomligen grundligt. Hvad är då en gästgifvare? En, som gifver något åt en gäst. Hvilken är gäst i Westerås stift? Den nye biskopen, som är i antågande dit. Då alltså för närvarande ingen egentligare och förnämligare gäst der finnes att tillgå, kan ock ingenting ur sjelfva det ursprungliga och konseqvent uppflattade. gästgifveriets grundsatser vara lämpligare, än att gifva honom allt hvad man bäst kan påhitta, och till en börJan den lilla presenten från skolbyggnadsfonden af 20,000 rdr rgsm. Hr F. vill således gifva detta åt hr F., för att uppfylla en föreskrift, hvilken såsom epistolarbud naturligtvis står öfver svensk lag. Ett af de skäl, som hr F. i sin ansökan hos regeringen lärer åberopa, är ett i Kongl. Circ. a d. 20 Aug. 1841 mom. 9 befintligt stadgande, som för elementarskolelärare gör en exception från skolordningens ofvan anförde lagrum. Hr F. menar, att då biskopen såsom eforus är chef för elementarläroverket i stiftet, bör också han tillhöra dess kategori, och få njuta samma exception till godo. Han antager i hast en sådan ringhet, att han kläder sig i en simpel skolelärares skepnad, när det gäller att bekomma dennes fördelar. Det kan visst vara vackert af hr F. att göra sig så gemen; i synnerhet om han med detsamma ville ihågkomma något annat, som äfven tillhör elementarläroverksmaterien, nemligen dess angelägna reorganisation och förening med gymnasium, på sätt regeringen vill. Härtill har dock hr F. visat ingen håg. Vill man upptaga frågan allvarsamt och juridiskt, så blir lätt begripligt, att om biskopen såsom eforus är chef för skolan, så är han i ännu vidsträcktare mening chef för hela den öfriga ecklesiastikstaten i stiftet. Han måste således till lika grad (om ej mera) participera i:den sednares alla lagförhållanden, som i den förres. När nu för hela den stora och egentliga ecklesiastikstaten (dit otvifvelaktigt biskopen, minst att tala, lika mycket måste räknas som till elementarskolverket) stadgandet i Sk. O. 2 sekt. 3 kap. 181 mom. utan undantag gäller; så måste föreskrifterna i detta lagrum hafva sin tillämplighet på biskopsembetet äfven så väl som på andra ecklesiastiktjenster. Anmärker man, att den sedermera uppkomna exceptionen för skollärare också bör betyda något för biskopen, så blefve endast följden, att tvenne sinsemellan stridiga och hvarann upphäfvande lagrum vid biskopsledigheter af nådårsfri natur då skulle sättas i verksamhet; hvilket, enär det icke låter sig göra, hänvisar frågan till hvad praxis hittills i saken följt. Och denna har, såsom vi redan nämnt, förklarat sig för att icke anse biskopen som elementarskolelärare, utan tillämpat stadgandet i 1820 års Skolordning om ecklesiastiktjenste män i allmänhet; i enlighet hvarmed Westerås stifts skolbyggnadsfond bör oqvaldt bekomma första årets intrader af biskopsembetet efter hr Nihaliune