Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 1

grefven, som de också kallare honom ... Men jag vill bli rund som en ost, om jag var men. niska att begripa hvad de mente, eller hvem han rätteligen är, sade en af de båda kortspelarne, som med gapande mun och förvånade blickar åhört samtalet. Ja, det vet jag förbannadt väl, ty det vet väl ingen menniska, skulle jag tro, sade Fyrbom föraktligt, och smackade med läpparne för att få eld på en liten lerpipa, som han dragit upp ur sin tröjficka och höll emot det sneda ljuset, som stod på bordet och rann och flämtade för draget ifrån de otäta och lappade rutorna i det lilla fönstret, hvars murkna karmar blåsten skakade. Men man påstår, att ni icke är så okunnig derom ändå,, sade Olle tvekande, under det han lät madam Bergman slå i ett stort glas bränvin åt sig och sjelf spädde ut det med dricka ur en kruka på disken. Den som säger det han ljuger som en hund, svarade lotsen lugnt, drog upp knäna och stödde hakan deremot, så att hela hans figur, sedd framifrån på den låga bänkes der han satt, liknade en gammal indisk afgud, med endast ett stort hufvud på ett par oformliga ben. Det är sannt att den gula grefven en gång bjelpt mig ur en fara, som Gud fader sjelf skulle haft svårt att undkomma. Den tjensten glömmer jag aldrig. Men hvem han är eller hvar han fias må vir Herre veta. Men ni såg honom väl ändå? inföll den andre af de båda spelarne. Nilsson här säger att det är fan sjelf som går omkring — eller hans mor kanhända, ty ibland skall han se ut som ett qvinfolk., Det är åtminstone tvärsäkert, alt Erik Berg, som rymde så många gånger, aldrig kunnat gå i Jand dermed om han icke haft bonom till bjelp. Och sista gången förvandlade den gula grefven sig till en gul hund, för si gul skall han alltid vara.n En gul hund... ni skarfvar då så att det hörs, Nilsson,, utbrast krögerskan, som, blinkande i ett slacs halfslummer, med öfverlägset säckeri afhört de olika uppgifterna om den