Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 1

sena att ro dit. Men den mörka punkten aflägsnade sig allt som de kommo närmare, och Calle såg, att vattnet, som de rodde uti, syntes blodrödt i månskenet. Ahal tänkte han, någon af soldaternas kulor har väl råkat den stackars Erik, efter han lemnar ett sådant spår efter sig. I detsamma hade de hunnit fram på ett årtag när till Eriks hufvud, som syntes öfver vattnet — för si Calle såg nu, att det var ett menniskohufvud, eftersom de voro så nära, och som han alideles glömt den andra karlen, så tog han för gifvet att det var Eriks, fastän Erik hade ljust hår och det här var svart. Du orkar inte simma längre, din kanalje!lv ropade en af karlarne i båten och ämnade just hugga Erik i lufven; men det slog slint. I en huj var bufvudet under vattnet, och som det var mycket lugnt väder, så spridde sig endast belt sakta ett mörkt moln af blod, som låg stilla och flöt på vattenytan som olja och blandade sig ej dermed. Soldaten drog upp sin hand igen, som var färgad röd som en slagtares. Du fick honom inte, men se der är han igen, sade sergeanten då de i detsamma fick syn på den mörka punkten ett stycke derifrån. Nu rodde de då fram igen. Sergeanten lutade sig ut och högg tag. Men kan ni gissa hvad han fick i näfven? Nej, fan i mig jag det kan! sade långa Olle, som, högst intresserad af berättelsen, trängt sig närmast af Nilssons uppmärksamma auditorium. Aldrig i lifvet glömmer jag sergeantens minn, sade Calle, och Calle sjelf, som väntat få se sin stackars kamrats ömkliga ansigte, blef bra häpen, när han i stället såg sergeanten dra upp ur vattnet och kasta på botten i båten en stor guldgul bund., En hund! upprepade alla af de förvånade shörarne, hvilka i en krets trängt sig omkring berättaren, utom lotsen, som satt orörlig med tt föraktligt grin, hvilket drog hans mungipor inda upp till örsnibbarne och gjorde hans anigte ännu fulare. I Ja, en hund, fortfor Nilsson trovärdigt;!