Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 1

JJJJJHJHJFJJJ— TR ETERAITETAEKITE —SSSS fabulösa varelse, om hvilken alla likväl åtmin stone tycktes komma öfverens att han var gul En ska vara dum som en stock och ful som en ryss om en ska tro sådant som n smörjer ibop. Det är inte mer sanning i allt: sammans än det är portvin i den här lerkru: kan, fortfor madamen skrattande. Dra in åt Helsinge, madam! Ar det inte sannt när jag sjelf med egna öron hört öfvei tio som sett honom, och en af dem, som jag inte behöfver nämna, var just med när Erik Berg rymde ifrån Långholmen första gången Erik hade lofvat ta honom med sig, som han också gjorde; de hade fått sig tag i en båt: men när de voro en hundra alnar ifrån land så hade de redan fått nys om dem och en annan båt, som sex stycken af bevakningen voro uti, kom roendes efter. Soldaterna ro. pade åt dem att stanna, eljest skulle de skjuta. Nå, kamraten min, som såg att månen just i detsamma kom framsjåpandes, så att det icke blef svårt att skjuta rätt, ville att de skulle ge sig; men Erik och den karlen som hållit båten i ordning åt honom och hvars ansigte ingen kunde se i mörkret — och icke hade han kunnat talt ett ord heller — de ville icke, utan rodde i stället så att svetten lackade af dem och båten flög fram. Nå, soldaterna sköto också; men som det blixtrade till, så var Calle — nå det är detsamma, jag kan så gerna säga att han hette Calle — så var Calle ehsam i båten; både Erik och den andra voro försvunna, de; båten gungade vind för våg och inom några ögonblick så hade två af soldaterna sti git uti och tillsade Calle att ro i bredd med den andra båten, som de öfriga voro uti. Allesammans svuro och larmade att Erik undkommit och tyckte att det var bra besynnerligt, när de voro så långt ifrån land; men de tänkte att han nog simmade der i mörkret någonstädes, och rodde derföre åter och fram, för att söka honom. Nå, de hade knappt gjort några slag innan något mörkt på vattnet syntes och med detsamma hörde de att det plaskade och fnös och stånkade som när någon har svårt att hålla sig uppe. De voro icke