Aftonbladet – 12 mars 1850, sida 2

kunea bevisa, att Jöngren sjelj genom sitt folk latit hemköra 2 parlass, hvaref naturligtvis skulle följa, att hvarken Anders Andersson eller någon anpan kunnat stjäla den delen af ved. Då Jöngrep ru tillfrågas om han fällt det af Hällström omtalade yttrandet: Gud vet om jag varit ensam, om jeg icke slagit ihjel hozom, förnekar han detta och åberopar sig ånyo på sin unga häst. (Härvid utbrista de närvarande i åtlöje.) Vittnet förklarar vidare, att Andersson skrek så fort han blef vidrörd, att kölden den dagen kunnat vara ungefär 40 å 42 grader, och ait Andersson bestämd: förnekat sig hafva togit någon ved på Bo skog. Hr Sjöberg frågar , om det är sannolikt att skadorna på hufvussvilen kuonat tillfogas med en rund stör ? Hällström: Jag tror snarare att det varit med en kantig stör. På gärdesgården bredvid stället. der våldet föröfvades är en fyrkantig och flera runda störar afbrutna. Af en rund stör finnas ännu flera stumpar qvar, och Lindström och jag ha i dag under resan till stan sett dem. Ordföranden beklagar att sådana föremål icke blifvit tillvaratagna. Land.fikalen Dahlquist uppgifver att han tyckte sig ha bört ait Lindströms bustru sagt sig hafva sett blodiga stumpar af en stör på stället, men br Dahlqvist, som tillika är länsman, har likväl alideles försumma! att taga r.da på dessa vigtisa intyg. EineVertid upplysa såväl Hällström som Lindström att flera ba sett sådana spår efter våldet, ehuru sedan snö fallit, de svårligen kunna återfinnas i samma skick. Nämndemannen Carl Gustaf Johansson, som ätföljt hr Dahlqvist vid Rundqvists arrestering, uppgifver att denne dervid uppgifvit at han slagit Andersson med en stör, att Jöogren icke deruti varit delaktig och att icke Jöngren dertill uppmanat. Vidare Hade Rundqvist på vitiners fråga, hvarföre han slagit Andersson så illa, svarat: åh det är väl inte så farligt; jag får väl plikta litet, och jag får väl skrifva hem till min farp. Hr Dahlqvist begär nu få anmärka att hvad det beträffar att Jöngren skulle lofvat Rundqvist penningar, så vet hr Dahlqvist icke om det är sannt, men han har vid Bo på fruns bord träffat ett bref från Rundqvist till frun, deruti han beklagar sig öfver svårigheten att vara arresterad och anhåller att hon måtte bjelpa honom med något penningar, ty till herrn ansåg han sig pu icke kunna vända sig, och detta enser hr Dahlqvist göra det sannolikt, att Rundqvist icke fått något löfte om penningar af Jöngren, till hvilken han väl eljest skulle ha vändt sig. Hr Sjöberg anser tvärtom detta bref göra Rundqvists uppgift ännu trovärdigare, ty utan ett sådant löfte skulle han icke gerna kunnat göra någon sådan anbållan. Lars Petter Nilsson hade blifvit väckt, då de kommö bem till Bo med Andersson, som beklagat sig att han fått så mycket stryk, att det var alldrles rysligt, Om Anderssons u!seende berättar föröfrigt vittnet bvad de förra anfört. Två dar efter våldet hade vittnet af Jöngren fått befallning att till Stina Lars: oiter föra kälken, mi san och vantarne samt ett lispund mjöl och gräddolja, att dermed smörja den sjuke. På fråga af ordföranden om något vidare är föri dag att anföra yttrar sig Hr Sjöberg: Då jag förutser att domstolen sief skall finna nödigt höra de flere personer, som unter målets handläggning blifvit åberopade, anser jag nägot Vidare yrkande derom å min sida öfverflödigt, och enär Rundqvist redan är häktad har jag för närvarande icke heller något påstående att framställa angående honom. Men då, hvad angår Jöngren, ban ej blott genom flere omständigbeter blifvit förvunnen att, gemensamt med Rundqvist, hafva burit våldsam hand å Anders Andersson, och sålunda likasåväl som Rundqvist vållat hans död, utan äfven i följd af egen bekännelse, jemförd med de afgifne vittnesmålen är öfvertygad både att, utan laglig anledning hafva anhållit Å. A:n och mot hans vilja fört honom från ort till annan, och att, sedan A. A:n sålunda blifvit beröfvad sin frihet, hafva med hugg oeh sag sökt tvinga honom att bekänna en stöld, hvartill Å. A:n likväl varit oskyldig och hvilka båda sistnämnde brott äro af edsöre natur; så anser jag mig föranlåten yrka. att Jöngren måtte, i afbidan på ransakningens vidare fortgång, nu genast inmanas i häkte. Då häradshöfdingen härefter vänder sig till allmänna åklagaren br Dahlqvist med fråga om hvad han har att yttra med anledning sf miålsegandens ykande, anför Hr Doahqvist: aut som det ingslunda är upplyst, att Jöngren tillfogat Anders Andersson de svåra skedor, hvaraf döden följt, och han dessutom hade ett arrende, så att hans tid icke tillät honom att sitta hättad, samt han vore att betrakta som en bofast man, af hvilken man icke kunde befera att ban skulle från orten afvika, så ansåg han hr Sjöbergs anhillan om Jöpgrens arresterande icke böra bifallas. Jöngren, som nu fick yttra sig, talade något osammanhängande, med hufvudsakligt syfte att bestrida yrkandet om arrest, samt begärde för öfrigt att, i händelse han skulle kännas skyldig att träda i häkte, få sätta borgen för sig. Hr Sjöberg: Om det än förundrar mig hvad allmänna åklagaren nu anfört, så har dock detta, likalitet som Jöngrens yttrande, förmått ändra min öf vertygelse. Då jag ibågkommer härsdsdomaren Hellströms vittnesmål om det yttrande Jöngren der fallt: att om han varit ensam han säkert slagit ihjäl Jöngren och jag dermed sammanställer Jöngrens förfarande att sedan AA:n redan var häktad, sparka och misshand!a honom, och att efter hvad Lindström upplyst, vilja med mutor förmå honom att vittna fa!sk i målet, kan jag icke betvifla, att ju Jöngren likasåväl som Rundqvist är vållande till Å. A:ns död; och då, efter hvad jag förut anfört, Jöngren derjemte är öfvertygad både aw med våld hafva fört ÅA. A:n från ort till annan, och att ha velat tvinga honom till bekännelse, hvilka brott, såsom varande af urbota beskaffenhet, borgen ej kan antagas, så fortsätter jag mitt påstående om Jöngrens ipmanande i häkte. Efter en stunds öfverläggniog afkunnade rätten det beslut att målet skulle anstå i tre veckor och att Jöngren emellertid genast skulle i häkte inmanas. 5— Hr provincialläkaren doktor Brandelius har begärt rum för följande Berigtigande. Uti berättelsen, införd i Aftonbladet för i lördags den 9 denues om ransaknisgen angående väldet å Anders Andersson från Gångsätra å Lidingön, anföIrer referenter: att det af undertecknad .vid medicolegala besigtningen meddelade betyg oär en gräslig skildring af ett sönderpiskadt menniskolik) 8c. c Att referenten med ordet betyg menar besigtningsprotokoll, förstäs latt; men hela yttrandet är föröfirigt byorken sannir senkigt eller klart och tydligt. Det fordrar en belysning genom offentliggörandet af protokollets ordalydelse, åtminstone hvad den yttre besigtningen af liket beträffar, hvarföre anhålles att til. täcktes i dagens Aftonblad intaga nedanstående I nm sr HBron 4 In as TFohr 4250 vid