Aftonbladet – 11 mars 1850, sida 2

mannen om halsen och vinglande på ett ben v gde åter och fram i det han drog sin kamrat med sig. O ja så ger går det . .. Gudbevars att menniskor kunna ställa sig så illa . . . den illa gör, han illa far . . sade madamen grinande, så att hennes långa, gula och sneda tänder syntes. I morgon, . . mumlade sjömannen efiersinnande och satte handen under hakan. Ånfäkta! . . Han har hjelpt mig mer än en gång, men nu kan icke sjelfva svarta fan hjelpa honom . . . Men den gula fan kanhändav . . . sade en låg och Jikväl tydlig stämma, i det en hand tungt lades på hans axel. Sjömannen spratt till och vände sig förskräckt om; de båda andra karlarne som stodo bredid togo ett par steg baklänges, sjelfva krögerstan vände sig med en min af häpnad på sitt fula ansigte, och till cch med de båda spelande vid bordet lyssnade, liksom hade denna röst, hvars låga och hesa ljud likväl trängde till allas öron, inneburit något underbart hemskt och allesammans riktade sina ögon med en viss förfäran och skygghet på en person, som tyst och ohemörkt kommit in och nu stod midt i rummet bakom den långa sjömannen. Åh, är det ni, Fyrbom --djefvulen i min lilla låda skrämde ni mig ieke ... hvar kommer ni ifrån i det här ovädret? Jag tönkte det blåste stick i stäf för er af bara fan,, sade ban och räckte handen åt den främmande. Denne var en liten kort och undersätsig karl, med rakt, svart hår, trinda, rödsprängda ögon, tjockt skögg, bred mun och illparig och slug uppsyn. Han var klädd som en fiskare eller lots ifrån skärgården, i en vadmalskavaj, stora fiskarstöflar och lädermössa. . (Forts. följer.)