Aftonbladet – 11 mars 1850, sida 1

EN NATT AF R—noD. Det blir han om ska4 vicka henns Mig förekemmer stundom, att en händels när den framställer sig gör det intryck på mi själ, som om ett underbart grönt hyilade öfve alltsammans, icke derför att det tilldragit si på ängar eller gröna parterrer, men det skim rar en sådan dager genom sjelfva händelsen lynne... . säger en författare, hvars bisarra tvärbrutna och ofta obegripliga ideer oeh tan kesprång gifvit anledning till lika mycket klan der som förtjusning, hvars snille alltid före kommit mig sem en krossad diamant; den ha för alltid förlorat sin helgjutna skönhet, me bitarna deraf gnistra ännu bhbvar för sig i oef terhärmlig glans och förråda lika klart sin dyr bara materie. Den är splittrad och förvandlat ifrån en stjerna till tusen gnistor, kringströdd: utan ordning och harmoni... Bland dessa tvärbrutna idersom på et behagligt sätt frapperat mig, är äfven hans ima gination om färgerna, kanske derför att ocksi i mitt eget sinne har ständigt öfver vissa till. dragelser synts mig hvila en egen, ljuf elle mystisk, mörk eller ljus, kall eller varm firg. ton. Det är derföre som man i öfverensstämmelst bärmed kunde säga, att en mörk och kall, er blåsvart färgton ligger öfver den lilla episoc jag nu går att framkalla ur minnet af det för flutna. För tio år sedan, just som klockan i Kungsholms kyrktorn slog 10, en qväll i November gled en liten båt med snabb och säker fart öfver det upprörda och mörka vatten, som höststormen sqvalpade, liksom i ett ofantligt kar, mellan södra stranden och Kungsholmslandet. Den tycktes komma ifrån Långholmen, hill