Aftonbladet – 11 mars 1850, sida 1

till det rödaktiga ljusskenet; som syntes var: målet för hans vandring. Det lig någonting smygande, hemlighetsfulli och djerft i denne mans tysta råttlika rörel ser, och hans korta klumpiga figur syntes al en fantastisk och obestämd form; liknande en dvergs eller tomtes, då det ljus, till hvilket han närmade sig, svagt upplyste honom i det han vek om hörnet af ett högt magasin, hvars lucor blåsten uppryckt och som gnisslande slogo af Och an emot väggen. Hvarje större stad, hur vacker och välbyggd den må vara, eger rundt omkring sig en krans af små, mer eller mindre eländiga bus eter rucklen, som utgöra liksom en dålig och trasslig frans, fastsydd omking kanterna af en vac ker sjal. Dessa hus, som synas utstötta af det öfriga stora bullrande och granna saden, ega merendels, både gensm dera: utseende och omgilning någonting så ytterst orefligt,ofta hemskt, all man hänner sig illa tillmods vid deras åsyn och fattar en viss fördom emot deras invånare, Det ljussken som väg!edde den hemlighetsfulle vandraren kom ifrån de små smutsiga och soibrända fönsterrutorna af ett dylikt otrefligt rickel. Det var ett litet men temligen högt aus, hvars eländiga och bristfälliga väggar snarare tycktes vara en tillflygtsort för råttor och läderlappar än för menskliga varelser. Till hälften bygdt på sjelfva berget och fasthållet af rostiga jernkrampor, till hälften på svarta och ruttnade pålar, som stodo ute i det gyttgiga och tjocka vatien, hvilket, öfverdraget af en gul och blyfärgad hinna och uppfylldt af orenlighet och skräp af alla slag, här i den lilla instängda bugt som stranden bildade, liknade en kloak af stinkande smörja och egde cke ringaste anspråk på att vara Mälarens mångbesjungna vatten, syntes detta usla kyffe