Aftonbladet – 11 mars 1850, sida 1

Den som i detta ögonblick velat upptäck: hvem de voro, eller hvad de sade, skulle, hu; nära han äfven kom dem, haft ganska svårt; ty deras samtal fördes så sakta, att stormen bort tog ända till aningen om att det existerade och mörkret var så tjockt att man endast kunde urskilja, att den som sist kommit var ett hel hufvud längre än den som väntat honom. Slutligen sade den längste af de båda kar larne något högre: Det var för att förvissa mig härom som jag kommit ,.. klockan är nu öfver 10; tror du dig hinna föra flickan ombord först... annars kan hon följa med... Nej, herren, afbröt den andre ifrigt, vid sådana företag ser jag helst att jag slipper ba qvinnfolk med, ty man kan hålla tusen mot ett att de gå för fan i våld. Som du vill... men det var ju klockan 12?x Ja, jag hinner tillbaka innan dess... Hvem har du med dig?, Endast Thor., xOch du kan lita på bonom? Åbja, åtminstone bär vid lag... han vet dessutom ingenting . .) Det är godt. Farväll Farväl, herre.n Hör på, Arvid, ännu en sak... säg henne icke något bestämdt, i fall det skulle misslyckas... och skynda dig nu. Den som sist talat stannade liksom obeslutsam, böjde ned hufvudet och tycktes betänka sig Den andre deremot hade emenertid med hastiga och varsamma steg letat sig fram i mörkret, med en lycka som endast vanan vid stället kunde förklara, ifrån den rankiga spången öfver sophögen mellan gamla sönderfallna tunnor, murkna pålar och ruckliga uthus,som den tjutande blåsten hvarje ögonblick tycktes vilja bortsopa, och ställde sin kosa i rak linie