Aftonbladet – 8 mars 1850, sida 2

detta idealiskt sköna ansigte. Men huru kunna dessa rosens och liljans färgor tillhöra ett indiskt ansigte? N:j, det var Amor — men deriill voro dragen för starkt manliga. Snarare Apollos son, men men var icke rätt säker på, om Solens och Sångens gud efterlemnat nå on afkomma. ,Hvem är) den unge fursten?, frågade man sirdaren (anföraren för tåget). ,Sultan Tippo Sahebs son!, var svaret. Tibbo Sahebl upprepade man och såg på hvarannan frågande, lika klok som förut; ty den fashionabla verlden i Wien läste icke asiatiska bistorien — j2, som vi tro, ingen historia alls, utom fransyska men oirer. Men våra läsare känna denne sultan, om just icke af verldshistorienp, dock af Eugene Sues roman a JVigie de Koatvens. De veta således, att Tippo Saheb var en tyrann — men icke af den spaka sorten, som Ludvig XVI, eller som de nu varande storhertigarne af Toscana och Baden, fastän älven de blifvit så titulerade — utan han var en veritabel tyrann, af äkta orientaliskt skrot och korn — en race, som nu i sjelfva Asien är utgången och knappast annorstädes är att anträffa än i Afrika. Men Meisurs sultan egde dock — hvad tycker läsaren? — inom sin egen borg en jakobinerklubb, med hvilken han stod på allrabästa fot. Visserligen, när dessa män första gången inträdde i tronsalen, der Tippo Saheb satt i all sin gloria på sin påfågelstron, när, säge vi, dessa frihetens apostlar inträdde med sina röda mössor på hufvudet, helsande honom med en beskyddande nick och kallande honom sin broder, studsade despoten och frågade, hviskande, sin visir, om ej dessa tölpars fädernesland vore det mest barbariska i den lilla barbariska verldsdelen Europa; men då hans visir, som var en lärd man, försäkrade honom att Frankernes rike tvertom vore civilisationens prisma och belefvenhetens amma, svarade Tippo mulen: Allah akbar, hvilket betyder Gud är stor! Men hans panna klarnade, när dessa främlingar sade sig kommit för att erbjuda sultan-medborgaren 80,000 man, som skulle hjelpa honom att ecrasera och pulverisera menniskoslägtets fiender, Engelsmännen. Sändebuden beskrefvo i ett språk, som täflade med orientens svulst, sitt lands omätliga tillgångar och diktatorns idrotter; men då sultan hörde, såsom ett bevis derå, att denne dagligen lät anställa en auto-da-fe af 60 till 80 personer, band hvilka många voro barn, snö: hvita gubbar oeh fruntimmer, frågade Tippo förskräckt, om hans broder, sultan Robespierre, vore menniskoätare, ty med sådane tilläte honom icke religionen att ingå förbund. Ett af sändebuden knackade då, förargad, eld på sin sigarr, blåste röken i synen på Guds skuggav, och svarade sträft: pDpi misstager ev mycket, medborgare-sultan. Af hela Frankrike, hela Europa är medborgaren Robespierre erkänd som den dygdigaste man i vår verldsdel: allt hvad ban gör, sker för frihetens, mensklighetens och dygdens skull,. Tippo begrep intet ord af detta räsonnemarg; också var det honom likgiltigt huru hans broder, Fravkernes sultan, regerade, endast han icke spisade sina slagtoffer och föröfrigt skickade honom soldater. Men fransmännen betedde sig då, som i 1848 års revolution: de lofvade bjelp åt alla, som wille svärja deras fana, men bedrogo alla. Allt hvad jakobinernes sändebud gåfvo sin bundsförvandt i gengäld för hans rika föräringar, var en ritning på guillotinen, såsom ett verktyg till eivilisationens och frihetens befrämjande. Lemnad i sticket, föll Tippo Saheb, kämpande, utanför sin bufvudstads portar och hans thron står nu i British Museum. Medan vi gjort denna utsväfning bafva damerna slutit en krets kring den unge prinsen . och börjat omdansa honom. Sedan dansen var slutad, kastade de på honom sina buketter och de som inga hade, betäckte honom med sina diamanter. Efter detta trädde sirdaren fram och räckte sin band åt ypgliogen, som steg upp, hvörefter de begge gingo fram till värden, furst Schwarzenberg. Det är min son, nyligen hemkommen från högskolan i Lemberg, som jag nu har äran presentera för ers durchlaueht, sade fadren, i det han demaskerade sig. Hemligheten var nu röjd, ty hvem i d-nna krets kände icke grefve Ladislav Woyns:? Han hade i sin ungdom verit polska konungens sändebud ill dogen i Venedig, och var nu kansler för galliciska kensliet i Wien. Vid pass ett år derefter trädde sonen, Edvard Woyna, i krigstjenst, och bevistade 1812 års fälttåg under furst Schwarzenbergs befäl. I sin pittoreska uniform funno damerna den unge polacken icke mindre skön, än förut såsom son af sultan i Meisur. Då efter den allmänna freden krigsbanan ej tillfredsställde hans äregirighet, trädde ban 1813 in på den diplomatiska, och följde som legat;onssekreterare grefve Ficquelmont till Petersburg, der han tillbragte många år. När, i anledning af en furst Metternichs sjukdom, Ficquelmont, utsedd till hans efterträdare, hemkallades, anförtroddes högsta ledniogen af ambassadens angelägenheter åt Woyna. Slutligen fick han befallning att som kejserlig minister afgå till Stockholm. Svårligen har mani våra dagar sett en mera upviverselt bildad och med flera lysande egenskaper, i yttre och inre hänseende, begåfvad Iman. Med den lätthet, som är hans nation legen, talade och skref han polska, tyska, franIsyska, engelska och italienska, såsom hade alla dessa språk varit hans modersmål, och länge hade han ej varit i Sverige, förrän Han ock lärde sig svenskan, som han till slut talade -i med en blott ringa brytning. Ingen skön konst, lingen vetenskap fanns, som ej lockade honom; -Ihvarken filosofien, eller kemien, eller ens teo-llogien voro honom främmande. Denna mångvIsidighet gick ända till gränsen af ett fel, ty -Inaturligtvis kunde han i ingendera tränga sär-Ideles djupt, och detta födde hos honom åtI Lill:gea sällsamma svstemer ach arillar Jia