Aftonbladet – 8 mars 1850, sida 2

Calix socken af Norrbottens län, hvardera en silfverbägare; åt förre soldaten Peter Pik under stora Bohult, torparen Anders-Staffansson i Slätten; torparen Peter Arfvidsson i Finshult och torparen Jöns Petersson under Lönåsen alla i Gällaryds socken af Jönköpings län, hvardera en gåfva af 40 rdr bko. För långvarig trogen tjenst: Åt förre gårdsdrängen Johannes. Jönsson på torpet Åbygget under lilla Segerstad af Refteleds socken och Jönköpings län, drängen Lars Lareson i Malmvik af Alfta socken och Gefleborgs län; drängen Elias Myggberg vid Ekholmen i Gunnarsnäs socken af Elfsborgs län, hvardera en silfvermedalj att i kedja på bröstet bäras, och åt pigan Maja Lotta Johansdotter i Gårramålen af Haurida socken och Jönköpings län ett silfverkors, att i grönt och gult band bäras. (P. T5) — Uti Götheborgs -Handelstidning berättas om en kapten Adam Cassells vid: Götha artilleri dödsfall; på ett något mystiskt sätt, hvaraf man ej kan sluta huruvida. dödsfallet varit naturligt och en följd af grämelse eller af yttre våldsamhet. Det heter nemligen att redaktionen emottagit 3 artiklar med anledning af detta dödsfall och i hvilka alla i mer eller mindre tydliga ordalag uttalas att den aflidne fallit ett offer för den nu rådande orättvisan och oefterrättligheten i militära befordringar. (Mycket sagdt i få ord — och illa om det kan anses för sanning.) Såsom ett slags bekräftelse på omdömet meddelar Handelstidningen en af de insända artiklarna, hvari läses följande: Kongl. Elfsborgs regemente har i dessa dagar gjort en stor förlust genom kaptenen och kompanichefen, herr Adam Casseils timade död den 47 sistl. Februari, efter en lefnad af 47 år. Under en !ång serie af år hade honom varit amörtrodd daningen af regementets rekryter, och har såväl större delen af regementets underofficerskår, som korporaler och manskap af honom erhållit sin militära bildning. Genom sin mårgåriga erfarenhet, förenad med naturlig öfverlägsenhet, skarp blick och välgrundad: omdöme, var han en fullkomlig mästare i sin sak, och hvar och en med minsta sakkännedom såg i honom en utmärkt skicklig officer i alla tjenstens åligganden, hvilken hade största anspråk på, att snart vinna en högre befordran. Sanniogen hära Bekräftad:s äfven, då han nyligen lär blifvit af sin ehef föreslagen till major i nyssvarande vakans; men — besynnerligt nog — den lumpna lyckan var ho: nom icke gynnsam. Redlig, öppen, nitisk, blygsam, hatande lismeriets låga krypvägar, gick han rätt fram sin bana, och sökte inga afvägar, som endast för små själar kunna leda till målet. Hvad han särskilt var, såsom uppriktig och trofast vän, hederlig kamrat, redlig och upplyst fosterlandsvän, huld make och fader, derom lemna de saknadens och sorgens tårar, som nu falla på hans nyhöljda grafkulle, ovedersägliga bevis. H.ns rätta och närmaste mål blef då — grafven, och på andra sidan står hans odödliga ande, oberoende af verldens lof eller otack. — Frid vare öfver hans stoft!!! — — Herre Gud! skänk blott trösten åt efierlefvande makan och 6 minderåriga barn! Broder! Grafven är dock skön — kring jorden — Irrar Sanning husvill längesen: Iogen fristad har hon snart i Norden, Intet altar utom grafvens sten. Tegner.