Aftonbladet – 8 mars 1850, sida 1

efter att hafva rådfrågat församlingen, och hans förslag förkastades med 467 röster mot 167. På börsen gingo samma dag orssnde rykten om de schweiziska angelägenheterna. Man berättade, att republikens presideat hade sammankal!at ministerrådet och fordrat en utskrifning af 40,000 man, emedan Preussen rustade så starkt. Ministrarne skulle befva afslagit denna begäran och presidenten ämnat bilda ett nytt kabinett. Man betraktade dock hela ryktet som en börsmanöver. Emellertid innehåller Le Napoleon en korrespondens från Baden, hvars upptagande i presidentens speciella organ torde kunna anses som ett tecken, att förhållandet mellan Frank.rikes och Preussens regeringar icke är så serdejles hjertligt. Det heter nemligen bland annat i denna korrespondens: Preussarne hafva planterat sin fana i stället för den Badensiska. Bönderne blefvo förskräckta, då de sågo denna gula (hvita) och svarta fana; de trodde i första ögonblicket, att kolera eller annan pest kommit öfver deras land Samma blad meddelar från Lissabon: Den 7 Februari blef den diplomatiska kåren presenterad för prinsen cch prinsessan af Joinville. Hr Barrot, dena franska ministern, var ock närvarande vid detta tilifaile i följd af befallning från republikens president., Ett häftigt pennkrig har uppstått mellan Elysee och de båda dynastiska fraktionerna inom majoriteten. Dix Decembre, en anvan BonaPartistisk organ, yttrade den 23 Febr., att verkställande makten genom dessa fraktioners öfvermodiga beteende ibland nödgades slå dem på fingrarne. Generalprokuratorn har påmint om en år 1830 utfärdad lag, som förbjuder alla sådana gatuplakater, som angå politiska föremål. Lamartine har förbundit sig ait skrifva flera romaner i Constitutionnels följetong för 400,000 francs. Regeringen hade genom telegraf erhållit underrättelser från de flesta depariementer, att den 24 Februari derstädes gått tili ända utan ringaste oroligheter. Den 26 Februari skulle bladet Rdform säljas på offentlig auktion; Marrast, Buvignier och Dupont (de Bussac) sades spekulera derpå. I aniedning af reunionen i la Salle de Montesquieu, der, med afseende på de förestående valen, grunden ladestilljen förening mellan alla nyanserna af det republikanska partiet, yttrar tidningen la Liberte följande under rubriken VOrdre et le Sociatisme (ordningen och socialismen): On vi allt mer och mer glädt oss öfver det beslut, som blifvit taget af den demokratiska pressen att råda till endrägt och sammangjutning af alla elementer inom det stora republikanska partiet, så kunna å andra sidan de reaktionära bladen icke dölja sin förargelse och sin öfverraskning. Man mins hvilka fröjderop de uppgåfvo, då de erhållit underrättelse att i några förberedande församlingar ofördragsamhetens och söndringens ord framkallat ultraistiska förklaringar, hvilkas upphofsmän vi icke vilja uppspåra, lika litet som misstänka deras redlighet, så mycket heldre som vi äro lyckliga nog att kunna bekräfta, att inom det socialistiska partiet massornas sunda förstånd och deras upplysta ledares talande motiver godtgjort allt. De hade räknat på vår söndring; de hade spekulerat på oenighet, hvilken de försökt underblåsa, naturligtvis i högst lofvärd afsigt. Men de republikanska tidningarues samdrägt har omintetgjort hela krigsknepet, och förtviflans nödrop ha nu inom reaktionens leder efterträdt de triumferande fanfarer, som uppstämdes utefter hela linien. Hur skulle det ock kunna vara annorlunda? Det är med ce imerers, med skickligt framkallade spökbilders tillbje!p, som ordningens parti, d. v. s. monarkisterna, lyckats göra socialismen till en förfärlig afgrund, fördig att uppsluka alit, samhälle, civilisation, egendom, familj, allt det dyrbaraste som medborgaren har att försvara och bevara. Socialismen: smädare påstå, att ändamålet med dess lära icke är framåtskridande, utan anarki; att den icke vill uppbygga, utan nedrifva och omstörta; icke jemna vägarne, utan gräfva afgrunder. Vissa skriftställares öfverdrifter kxmmo denna villfarelse till hjelp och stadfästade öfverallt bland bourgeoisiens leder den tankan, att ordet socialism var oförenligt med ordningen, med politiskt och kommercielt lif. Men då man fick se dessa vilda socialister förena sig med de moderata republikanerna i den kinkiga valfrågan; Då man såg dem i de förberedande valförsamlingarne gå till väga med lika mycken sans, lugn och hå!lning som de, med skäl eller icke, s. k. ordningens män; Då man såg alla deras såsom fanatiska ansedda tidningar förena sig om en gemensam sigt för att åstadkomma allmän sammanslutning, förbund, endrägt, broderlighet, glömska ut oförrätter och gammalt. agg; Då insåg man att ordningen var möjlig med socialism likaväl som med reaktion, men att leremot framåtskridande endast var möjligt med ;ocialisternas tillhjelp. Ty man har sett reaktionärerna vid verket; man ser ännu, hvad de kunna och hvad le vilja uträtta. Man har under ett helt års tid af dem besärt de visaste, de nödvändigaste reformer; nej! le vilja icke gifva efter ett tum för denna allnänna önskan. Den handlande och slöjdidkaren, som äre redtryckte af skatter och tunga pålagor, beära en finansreform. De skola aldrig erhå!la den af reaktionäerna. Possessionaten, arrendatorp, bonden, som ro ruinerade af tärande ränta och oupphörligt EF tra. SYKE