Aftonbladet – 7 mars 1850, sida 3

Ett yttrande om reformen i försvarssystemet. Det nämndes för ett par veckor sedan, att red. emottagit tvenne bref ifrån landsorten, rörande isynnerhet det Stjernsvärdska förslaget till organisation af landtförsvaret, af hvilka det ena redan varit infördt. Det andra följer nu här nedan. Brefskrifvaren förklarar att han icke vill inlåta sig i någon granskning af det rent militäriska af nämnde projekt, men yttrar. sig om vigten för fäderneslandet, att medelst nationalbeväpning i stor skala, skydda oss för allt våld. Innan jag, heter det, närmare rycker in på ämnet, vill jag klassificera frågan i 2:ne afdelningar. Den första rörer nyttan och nödvändigheten af reformen och den sednare medlen dertill. För närvarande finnes ingen reform, som bör tilldraga sig fosterlandsvännens synnerliga uppmärksamhet och tillgifvenhet i så hög grad, som just denna. För en opartisk och sansad betraktare kan det naturligtvis icke vara någon hemlighet, att Sveriges nuvarande krigsmakt är för Jandet högst tryckande och bekymmersam ; 4:0 uti att vara en stat i staten, 9:0 att vara ytterst kostsam och onerös, och 3:0 att vara af ingen synnerlig betydenhet i händelse af ett krig. Då jag talar om krig, vill jag endast fästa mig vid försvarskrig och det faller mig dervid genast för ögonen, hurusom vårt land endast genom nationalbeväpning kan blifva starkt ja! t. o. m. ointagligt om den utsträckes utöfver den gräns, som den pärvaraade dyra s. k. beväringen har, i förening med en väl underhållen och tillräcklig skärgårdsfiotta. Kapten Stjernsvärds projekt att inrätta allmänna s. k. skjutgillen öfver hela landet, att sammanträda hvarje söndags eftermiddag, under en del af sommaren, är en fosterländsk och god ide, af hvilken folket, i både moraliskt och fysiskt hänseeende skall komma att draga fördel. Det fordras ej mer, än att det svenska folket i denna angelägenhet blir väl upplyst, och jag är säker att ingens hjerta derför skall blifva likgiltigt. Det finnes troligen i hela Europa ej något jemförligt, der miltären uppträder med så stora anspråk på nationens uppoffringar, som här, och der den likväl är af så föga betydenhet vid ett försvar, utsträckt måhända från Ystad till Haparanda. Vi lefva i en sorglöshet, som är mer än märkvärdig om ej oförlåtlig. Den kan endast förklaras af en lång vana, den man med rätta kallar vår andra natur, dess frånsida att trifvas och lefva såsom omyndig. Hvem kan väl säga, att försvarsanstalternas organisation ännu är i det skick, att icke landet möjligen kan blifva ett rof för den första våldskräktare — Se der resultatet af mina observationer! — Jag vill nu öfvergå till behandling af frågans sednarc del, neml.: om medlen att kunna medföra framgång åt förslaget. Af den tidningspolemik som i ämnet föregått och hvilken jag tyvärr icke så fullständigt fölit, son ärendets vigt det kunnat kräfve, vill det dock fö