Bataljen vid Prag, trummad med ovanligt eftertryck på ett alldeles klanglöst instrument, hade en gång för alla gifvit herr Evans hans ofördelaktiga id om tonkonsten; och det är föga underligt att han sålunda, af omsorg för sina öron, bar en stark afsmak för musik. Det var en stor öfverraskning för herr Evans, när Fannys melodiösa röst träffade hans öra, skickligt ackompagnerad af instrumentet, som var ett af de ljufvaste och klangfullaste i verlden. Han hade väntat bataljen vid Prag och fick i det stället höra en qvinnas ungdomslefnad satt i toner. Fanny sjöng en sång af sin egen komposition; den beskref hennes eget lif, dess nöd och pröfningar hos modren, dennas bortgång och slutligen hennes upptagande i Charles hus och det lugna lif hon der förde. Vid slutet af sin sång alluderade hon på sin bästa väns sjukdom, och talade om sin glädje att han nu var räddad. Sången och musiken voro hennes egna och de kommo från djupet af hennes bjerta. Beskrifningen om hennes själs melankoliska, stilla sorg i de första verserna, efterträddes af målningen af den lugna lycka och fågellika fröjd hon njöt isin kusins hem, och åter talade de smärtfulla tonerna om dennes sjukdom, till dess slutligen glädjen framströmmade i de jublande slutackorden. Det var en triumf för Fanny, när hon vid styckets slut såg tårar rulla öfver herr Evans kinder, och när han med en af rörelse darrande röst sade: Sjung om det, Fanny — och hon var endast allt för lycklig att uppfylla hans begäran. När sången var slutad besegrade han sin rörelse och leende genom tårarne, sade han: Du skall vara min näktergal, Fanny., Jag tackar och antager — men hvad tänker du gifva mig i lön? sade Fanny, som satte sig i soffan bredvid invaliden och drog sin hand öfver hans höga hvita panna för att känna om någon feber nödgade henne att sända sin patient till hvila. Jag vill gifva mig dig sjelf och allt hvad jag eger, svarade han, åter bristande i tårar. En flod af nya tankar vppqvällde i Fannys