—— ! sinne. Hon teg en stund för att öfvertänka hvad hon borde säga: Du är svag, kusin, och får icke sitta uppe för länge. Vill du gå till ditt rum eiler vill du stanna och sofva här på soffan ? Herr Evans fruktade för hvad han hade sagt. Han var säker att Fanny aldrig kunde älska houom annat än såsom en fader eller en äldre broder; och nu föreställde han sig att han stört friheten i deras förhållande, och han förebrådde sig, oroade sig och nästan plågade sig till ett återfall af feber; men hans naturliga starka konstitution segrade och inom några få veckor var han fullkomligt återställd. Under tiden hade Fanny blifvit allvarsam och tankfull, och, sanningen att säga, undvek hon sid kusin mer än hon borde. Hon hade ej före hans sjukdom vetat huru kär han var henne — under den tid han sväfvade i fara hade hon hvarken ätit eller sofvit. Hon hade vakat öfver honom, såsom en moder öfver sitt första barn. Hon kände att om han doge skulle lifvet, som alltid synts henne så fullt af glädje och välsignelse, vara henne af intet värde. Hon hade ej frågat sig om detta var kärlek, ty hon hade tänkt att det endast var det intresse hon nödvändigt måste känna för sin kusin, men nu bragtes bon att undersöka sitt eget hjerta. Hon trodde fullt och fast att hennes kusin icke älskade henne, utan att hans ömma bekännelse var en följd af den svaghet, som förorsakats af hans allvarsamma sjukdom och af den tacksamhet han kände för sin vårderska. (Slutet följer.) RR ————