Aftonbladet – 7 mars 1850, sida 1

KUSIN FANNY 259 Ar S. G. NICHOLS. ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN. Jag ville ej råda dig att gräla med mig, äfven om jag gick för mitt eget nöje, sade Fanny. Detta drag af hans egen känsla för oberoende behagade honom och han sade: gå då, lilla troll — tistlar och liljor gräla aldrig. Rödhåriga flickor äro aldrig liljor, fastän knarriga kusiner äro ganska skarpa tistlar,, sade Fanny, som, för ett år sedan, lika litet skulle varit färdig att svara, som blomman, vid hvilken han liknade henne. Du har blifvit mycket djerf, om också icke så särdeles vacker,, svarade han — och Fanny gick till kyrkan med sin tant. Hon blef aldrig upprörd der, buru mycket fru Evans också suckade och bad för en dylik väckelse. Några af hennes böner hade blifvit hörda. Hon hade under många år bedit att alla teatrarne måtte förvandlas till kyrkor, och slutliten undergick en af dem en dylik förvandling och hon fick det nöjet att höra den fromme herr Kirchard predika der, söndag efter söndag och åtskilliga söckendagar och aftnar dessutom. Han var en ifrig predikant och det var förvånande hvad stora qvantiteter af grönt te, cayenne och dylika specerisaker han fick i utbyte mot sina evangeliska förklaringar. Damerna i hans församing begåfvade predikstolen med en dyna och en spottlåda, och ingen dödlig kunde bättre behöfva båda dessa saker än herr Kirchard. Det sätt hvarpå han slog dynan och fyllde den andra pjesen, när han skriftade syndarena, var ganska uppbyggeligt. : Men Fanny rördes aldrig af den vördige mannens mäktiga predikningar. Likssom en man den der matar en evarn halfva tiden, och sofver lugat, när han aflises f sin medhjelpa) Se A. B. M 54.