Aftonbladet – 7 mars 1850, sida 1

nariefågel placerade i fru Evans lugna sal — och Fanny var helt och hållet vild af förtjusning. Det var en underdvar tidpunkt i hennes uf, fastän kusin Cbarles jagade bort henne som om hon varit en hel svärm af stora flugor, när hon, vid hans återkomst om aftonen, sprang till hans rum för att öfverbopa honom med tacksägelser, tårar och ytterliga glädjebetygelser. Kors, kära Fanny, sade han, rdet vore bättre om du i ditt sinne gjorde upp antingen du tänker smälta eller flyga bort, eller begifva dig till ett dårhus, och när du beslutat dig, så kan du just komma och låta mig veta det; var så god... Jag kan lefva utan dig till dess Nästa sak efter pianot måste vara en musiklärare. Unga Wilson hade skickligt spelat sina kort. Han hade intresserat Charles Evans för sin framgång och denne erbjöd honom, af önskan att hjelpa honom, att undervisa Fanny. För att göra honom rättvisa var han en god lärare. Men Evans blef narrad. Han trodde det ej möjligt att mannen kunde hafva någon annan tanke än blott att undervisa Fanny, på det han måtte öka sina små tillgångar — en mycket berömvärd afsigt hos den unge mannen och ett mil, till hvars uppnående Evans kände sig hågad att bistå honom. Fastän Fanny blifvit ganska vacker och dagligen blef ännu vackrare, var likväl hennes kusin knappt medveten deraf. Han tänkte sig henne hlott såsom ett barn, hvilket hon ock var, och såsom ett ganska fult barn, hvilket hon hade varit; och det kunde icke falla honom in, att någon ung man kunde hafva afsigter på detta lilla hjerta. Unga Wilson intresserade honom, icke emedan han kände honom, utan emedan han icke kände honom. Han såg honom sträfva att förvärfva sig uppfostran och sjelf betala derför, och han var glad öfver att hafva en orsak att tillbjuda honom sin hjelp. Evans var ingen älskare af musik, men maihematik var hos honom en riktig vurin, och för denna vetenskapsgren lofvade han och gsf Fanny en musiklärare. Så sade han: I sanna förhållandet var, att han önskade