Aftonbladet – 7 mars 1850, sida 1

vän... Den bestod af ett par tofflor, en klockhållare och en lampmatta: allt arbetadt af henne sjelf. De hade bfifvit ganska vackra under hennes skickliga fisgrar; men den grofva kenfasen hade ej undergått en större förvandling i hennes hand, än hon sjelf, seda i hon inträdt i detta lyckliga hem. Och hon förskönades med hvarje dag. När Charles Evans fann denna julklapp på sitt bord, beslöt han att gifva Fanny hvad helst bon begärde, och således sade han: Jag har endast gifvit dig en bok till ju!, Fanny; men om du vet någonting annars, som du önskar dig, så säg mig det., Och du vill verkligen gifva mig hvad jag önskar ? frågade Fanny, och hennes djupblå ögon tycktes smälta i sin egen glans. Säkerligen, ty jag har lofvat det.n Nå väl då, kära, goda kusin Charles! Köp mig ett piano.n Köpa dig Eoli säck full af storm och oväder, och sedan gifva mina öronhinnor till pris ?n Men din tunga skall ingenting lida d-raf, det slår jag vad om; du skall alltid kunna banna din stackars kusin Fanny; — men jag skall spela när du är borta. Jag tror snarare att det blir du som agar mig, när du fått ett piano. Men vet du buru mycket penningar ett sådant skrammelverk kostar ? : Fanny började frukta. 1lon kunde icke besvara hans fråga, ty hon var fullkomligt lik barnet som skrek efter månan. Tårarne kommo henne i ögonen då hon tänkte på sin ställning för två år sedan. Hon blickade upp till sin kusin och hennes tacksamma själ strålade fram genom de vackra ögonen, och leende genom tårar sade hon: Kusin! det var mycket orätt att begära en så omöjlig sak — vill du köpa mig en kanariefågel ? VÅ fsäger du dig då alllängtan efter piarot?, O ja, helt säkert. Glöm det. I sanning, 3 ville icke vara så dåraktig. Så slutade samtalet om pianot; men nästa fton var ett elegant piano och en vacker ka