Aftonbladet – 7 mars 1850, sida 1

linges adopterande?, sade Sylvestec Wilson till sin mor, en dag när denna druckit te med fru Evans. Hverför så, Sylvester, svarade hans moder något förvirrad, barnet är ganska bra, tycker jag. Fulingar hafva vanligen god helsa.n Jag menade att hon ser ganska bra ut. Hon har blifvit mycket förändrad på de tvenne år hon bott hos sin kusin. Hennes hår har mörknat, hennes ögon skelia icke mer, och hon är ganska frisk och fyllig. Så mycket bättre för mig — hon är ju fjorton år? Hon skall kanhända blifva ännu böttre på en två eller tre år. Men beträffande kassan, moder — månne den der gamle gnidaren till kusin ämnar gifva henne någonting? I thy fall är jag redo. Fru Evans tror att han nu anser henne så godt som för sitt eget barn, sade fru Wilson. Du skall vara tre år Vid universitetet, mit barn, och du kan icke tänka på en hustru, förrin den tiden är förliden Jag vet icke hvad det kan skada en karl alt tänka derpå. Jeg är ännu ej vid universitetet och jag ser just icke huru jag skall komma dit, såvida jag ej får reda på någon guldmina. Om jag kunde få gifva lektioner åt den der räfungen, så skulle jag förtjena något penningar och låna mer, och slutligen ändock förskaffa mig uppfostran och oberoende; man kan ej begära guld och skönhet på en gång., Framgång var allt hvad fru Wilson önskade för sin son och hans lefnadsplaner syntes henne icke alls klandervärda. Han lyckades erhålla den plats han sökte, och fick gifva Fanny lektioner i musfk ech räkna. Det var en stor triumf när Fanny fick lof af sin kusin att lära musik. Hon had: länge tänkt på ett piano, drömt derom och tapplat på ett, som tillhörde en af hennes vänner — men hon hade aldrig hyst den iankenr, at sjelf bli så lycklig att få rå om en dylik dyrbarhet. Till jul — just omkring tvenne år efter den tid hon flyttade till sin kusin — hade hon förfärdigat en liten julklapp till sin bästa