Aftonbladet – 6 mars 1850, sida 2

landshö!dingen. Hon sade honom sin nöd och erhöll två riksdaler riksgäld. För de 36 sk. hon medfört hemifrån samt 24 sk. rgs af dem hon fick på landskansliet köpte hon nu bröd, hvilket hon förde med sig hem jemte de återstående penningarne 1 rdr 24 sk.rgs. Då hon kom hem möttes hon på backen af de små som greto och berättade, att Jänsmannen varit der och sagt, att fadren var död; är det sannt? ropade de mot henne. Ja, det är visst sannt det, kära barn... vi ä nu ensammal... Herre Gud, om vi nu inte få bo qvar utan få ligga i snön och frysa ibjel!...n ropade de alla på en gång, och modren fick undertrycka sin egen sorg och söka trösta barnen så godt hon kunde. Fadren sofver nu utanför Kungsholms tull, och de efterlefvande hafva sålunda ej en gång den trösten, att då de gå till och från sin sockenkyrka få se kullen hvarunder hans ben hvila ! Dag från dag har den ensamma qvinnan dragit sin sorg och med öm hand vårdat de små, emellan det hon, såsom fågeln, flugit ut att hemta näring åt dem. Men ännu nar församlingens pastor icke besökt dessa arma öfvergifna, dem en så stor olycka öfvergått. Må vi här fråga på hvilken grund de stora anspråken på oförvitlighet och aldrig svigtande rättskaffenhet hos den fattige obildade, på hvilken grund, säga vi, dessa anspråk hvila, då den upplyste vårdar sig så litet om dem? Vi hafva uti denna beskrifning med flit undvikit att närmare ingå i sådana delar af den tragiska historien, som komma att blifva föremål för den förestående brottmålsundersökningen; ty meningen med denna teckning är ej att ockra på känslofullheten; vi hafva också på stället sökt göra oss noga underräitade om sanningsenligheten af allt som blifvit anfördt. Saken är för öfrigt redan förut känd. Den sorgliga hufvudtilldragelsen lästes snart hufvudstadens tidningar, och barmhertiga hafva skyndat att trösta och hjelpa de olycklige, hvarörutan de troligen förgåtts i sin nöd.