liga, i följd af brist på så väl kläder som tillräcklig och närande föda. Den medlersta flickan fick dessutom skarlakansfeber och en bulnad i sina öron, som dag och natt förorsakade henne en olidlig plåga, och hvilket onda ännu icke är fullkomligen botadt. Lönerna tyckas icke vara stora der på ön... det hade väl ändå någorlunda burit sig, om icke Andersson haft den olyckan att ådraga sig sin husbondes missnöje, blifvit jagad från sitt arbete, samt slutligen och efter förnyade, fast fruktlösa försök att få återtaga sina dagsverken, medelst länsmannens mellankomst förmådd att lemna tjensten. Andersson fick härefter förfärligt umgälla sin förseelse att vid ett tillfälle hafva kommit något öfverlastad, eller som kamraterna säga: mlustig från staden, dit han infört ett hölass... men icke blott han, äfven hustrun måste på mer än ett sätt vidkännas följderna häraf; äfven hon förnekades att arbeta för sitt bröd hos sin för detta husbonde. Efter förnyade böner, att på herregården få förtjena sina 16 sk. rgs (den öfverenskomna d2gspenningen) på hvilken hon skulle föda sig och sina små, nödgades de förskjutne fremlingarne söka sin utkomst på annat håll. Mannen högg famn, som det beter, vid Bo enligt kamraternes utsago; och skötte sitt arbete, troget och träget ifrån November Lill ju!en, då han insjuknade. Det är icke lätt för den fattige att vara sjuk, ! helst då stugan är kall, arbetsförtjensten ringa, barnen små. Julafton bakade hustrun det sista mjölet i två kakor som gräddades på stekpannan i spisen... smält snö den de hemtade på backen utanföre utgjorde familjens dryck; .y det finns ingen brunn eller källa till läsenheien, — åtminstone icke någon, som är tkomlig under vintertiden. När mannen blef bättre, gick han till staden! ivarje morgon och högg ved för 24 sk. rgs! m dagen, på sådana ställen der han fick låna l! xa; ty det var dags omöjligt att mäkta sig i n egen yxa. Han högg ved och manglade ( ch gick hem hvarje afton med öfverskottet f sin dagspenning, på hvilken han äfven måste le