Aftonbladet – 5 mars 1850, sida 2

Gråt icke — så, . . . . detär en snäll flicka. Vill du gå i skola? Jag vet inte huru jag skulle tycka om skolan. Min kära moder undervisade mig alltid. Godt, du måste gå och laga att du blir omklädd. Du skall hli en snäll flicka, det är jag säker på. Du skall lyda fru Evans i allt hvad hon tillsäger dig; Om du behöfver någontirg: så kom till mig.Du skall kalla mig kusin Charles, när du talar till mig, och herr Evans, när du talar om mig. När du talar till fru Evans, så kalla henne tant, och fru Evans, när du talar om henne.n i Och sålunda började lilla Fanny sitt lif i sin : kusins beqväma bus. När hon underrättades om sin faders död, darrade hon och nedföll afsvimmad. Fanny älskade sin moder såsom vi alltid älska, när vi hafva få föremål att egna vår tillgifvenhet. Men med ett barns och en kristens lyckliga tro, hoppades hon att hennes mor nu var i himlen, der hon för evigt skulle vara fullkomligt glad och säll, och hon blef serdeles lycklig i sitt nya hem. Från morgon till qväll liknade hon en munter fågel, som ej visste hvar den skulle utgjuta fullheten af sina granna och glada toner. Alla menniskor sågo huru hon efter hand slingrade sig kring Charles Evans hjerta; och vännerna började förutsäga att han skulle upptaga henne som sitt barn cch göra henne till sin arfvinge. Fru Evans var en god, mycket gammal och mycket gudfruktig qvinna. Hon hade nu blott en endå ouvppfylld önskan och den var att Charles Evans och hans pupill skulle bli väcktan. Detta tycktes i afseende på Evans vara er svår sak att åvägabringa. Det var så mycket mindre hopp derom, som han skröt af att vara en måttlig man, som aldrig drack någon starkare dryck än brunt te, aldrig rökade tobak, aldrig snusade och aldrig spelade kort eller rumlade om nätterna. Gå med tant till kyrkan nog ofta för att hålla husfriden vid makt, sade han till Fanny. Du och jag vilja ej gräla om det, så länge det gör tant ett nöje. : (Forts. följer.)