Aftonbladet – 5 mars 1850, sida 1

ket som möjligt, blodet, men det oaktadt qväfde det nästan henne. Välklädt folk, embetsmän, som återvände hem, män och qvinpnor som skyndade till (teatern, Konsertsalen, bönen, eller lifvets olika sysselsättningar och förströelser, passerade förbi utan att märka henne. Hon var deras syster, men hur kunde de veta att hon var döende — att hennes knappa lifsström fuktade stenläggningen på hvilken de gingo. — — — Hon uppnådde slutligen sin boning, och hon trodde . att hon ej skulle kunna gå vidare — men det passade sig icke att dö der, hon gjorde derför ett slutligt bemödande och inträdde i sitt rum. Hon öfverraskades af ett klart ljus i kammaren — ljus. om natten hade hon ej haft sedan hon sydde det sista dussinet skjortor för tio cents stycket. Ännu besynnerligare, der var en god varm brasa i spiseln. Hennes man stod framför den, med ansigtet emot dörren och händerna på ryggen, präktigt klädd såsom vanligt. Hon hade icke sett honom på flera dagar. O, Edvard! sade hon, jag är så glad att du kom, — och hon: svimmade och skulle bafva fallit till golfvet, om han icke emottagit henne i sina armar. Han lade henne på den torftiga bädd, som -redan för längesedan af procentare blifvit beröfvad hvarje värdefull artikel. Fanny,, sade han med. qväfd röst, min stackars Fannyl, Han stänkte vatten på hennes ansigte och hon öppnade ögonen. Jag dör, Edvard, sade hon. pNej, nej! Du får icke dö nu. O, dö ej förrän du förlåtit mig för det jag varit din mörd.... ,Säg icke så — Jag förlåter, så visst som jag hoppas förlåtelse... Vårt barn — En svår hostattack och en ymnig blodström hindrade henne för en stund att tala. Vår stackars Marie — lemna henne till din kusin Charles; han är rik och har ingen att sörja för. Lofva mig att du gör det. Mannen, darrande af fruktan, gaf henne det begärda löftet, då hon i detsamma qväfdes af en häftig blodstockning i strupen, och dog un