Aftonbladet – 5 mars 1850, sida 1

Den stackars qvinnan framtog ur sin ficks tvenne miniaturmålningar — de gyllne infattningarne hade för en tid sedan blifvit borttagna. Målningarne voro af en mästares hand, hvardera åtminstone värd hundrade dollars, och oändligt dyrbara för henne då det var hennes faders och moders porträtter. Hvad vill ni gifva mig för dessa?, frågade hon, darrande i hvar led under det hon talade. Den hårde penninggirige procentaren, hvars yrke tre hundrade och trettio dagar af året bragte honom i beröring med nöden, svarade: De äro ingenting värda för mig, min fru. Fruntimret for tillsammans som hade hon blifvit krossad. Hennes ansigte och läppar blefvo dödsbleka. Hon stödde sig rot hörnet der hon stod; och hennes lilla flicka höll hennes hand och gömde sig rädd i hennes kläder. Snart började hon hosta, och inom ett ögonblick var hennes tunna, söndriga hvita näsduk dränkt af blod. Juden såg på henne med en blandning af medlidande och fruktan. Hon borde ej blöda till döds i hans bod. Han visste att målningarne voro af stort värde, fastän det vår mycken risk vid att laga dem, och han hyste med: lidande med den blödande qvinnan. Ja, procentare, som han var, hade han medlidande med henne. Jag vill gifva er fyra dollars för demp, sade han, tog hastigt porträtterna och till hennes oändliga glädje räckte benne penningarne. Hon kände att hon och hennes barn nu voro räddade från döden. Juden utvalde några sedlar, som visade en afräkning af tio på hundradet, och likväl ömmade han för qvinnan, och hon var så tacksam, att hon kunde hafva tryckt hans händer och fuktat dem med heta tårar. Hon skyndade bort till sin boning på Frankfort street; gatan var mörk och hon fruktade blifva öfverfallen, ty det var Sämre sörjdt för ordning och upplysning i New-York, då än nu. Vi hade då intet gas och ingen kriminaldomstol, men vi hade godt om procentarbodar. Under det hon gick, upphostade hon så myc