arettsläkare, förhållanden, af hvilka intetdera kunde rara föredragande statsrådet obekant, än på den å örsta förslagsrummet uppförde, hvars meriter, obeAknadt hans med d:r Hvitfelts lika utmärkta skickighet, inskränka sig till innehafvandet af en mera ubordinerande militärläkarebefattning vid samma egemente som regementsläkareplatsen var ledig, och ill en obetydlig öfvervigt i kompetent tjenstetid. Vare emellertid härmed huru som helst; ett fakum är, att Kongl, Maj:t, sin höga rätt likmätigt, ill tjensten utnämnt d:r Hvitfelt; ett annat att Ö. . förklarat att denna utnämning väckt. missnöje i Linköping och är orättvis; ell tredje är att ins. föetett sådana data, som för allmänheten otvetydigt idagalägga, att utnämningen är grundad på rättvisa och att således missnöjet i Linköping, om något sålant finnes, är obefogadt. H. S. B. Men det kan nu vara tid att sluta denna sällsamma strid. Hvarföre skola vi också längre tvista, Jå hvar och en af oss, om ej fullständigt, dock i någon mån, vunnit åsyftadt ändamål. Har icke d:r Hvitfelt, som erhållit den bättre tjenst, han sökt, och hvarpå han hade rättvisa anspråk, derförutan vunnit rättvisa af Ö. C. åtminstone så till vida att honom blifvit tillerkände flere meriter än den, att hafva tjent under en namngifven chef, hvilket O. C. i förstone påstod vara hans enda förtjenst? Har icke den förbigångne, men af Ö. C. så mycket mera gynnade d:r Söderström fått utan klagan tillgodonjuta tjensteår, vunna genom köp och icke genom tjenstgöring, men likväl nog kraftiga, om icke att förskaffa honom tjensten, dock att bereda honom första rummet å förslaget i stället för det sista? — Hafva icke lifgrenadiererna, utan att d:r Söderström gått förlorad hvarken för regementet eller orten, hvilket för att nyttja Ö. C:s något malajiskar uttryck, är af en ganska oberäknelig vigt,, fått i d:r Hvitfelt en regementsläkare, som ÖO. C. försäkrer efter alla anledningar skall blifva omtyckt ? Hor icke Ö. C. sjelf rönt tillfredsställelsen att få säga några förbindliga ord till chefen för landtförsvarsdepartementet, hvilkas syfte springer alltför mycket. i ögonen, för att denne embetsman, viile han det än så gerna, skall kunna skatta dem under deras tillbörliga värde? Har icke slutligen ins. haft nöjet att för sin motståndare doktrinärt framställa befordringslagarnes abe, såsom ins. dristar hoppas med den helsosamma påföljd, att då härnäst den oförliknelige Correspondenten rider stad till hejdlös kamp för hvad han vill hafva ansett såsom, rätt och billigt, han då må hafva bestigit en annan käpphäst än den snubbelfotade Rosinante, hvilken vi nu sett honom till trötthet öfva i dierfva grammatikaliska bocksprång och i logiskt halsbrytande kaprioler. —H—