Aftonbladet – 1 mars 1850, sida 2

med mina sista domnande krafter — sansningen öfvergaf mig. — Då jag vaknave, befann jag mig liggande, afklädd, i en säng och i ett vackert rum med ett för mig alldeles fremmande utseende. En vänlig man i blå kläder satt hos mig, och då ban såg att jeg uppslog mina ögon, klappade hsn mig på kinden och tilltalade mig så vänligt, att jag fattade hans bänder och betäckte dem med kyssar. Föår jag stanna hos dig? Är Roletti borta? Vill du skydda mig för honom? Vill du behålla mig?, Så ropade jag och utsträckte mina dserrande händer emot honom. Han kysste min panna och gaf mig de trösterika försäkringar, att j.g fick stanna qvar, att han lösköpt mig. och att jag icke mer hade något att frukta af den elaka Roletti.n Alices ögon tindrade, hon utsträckte sina händer, såsom om han ännu stått framför henne, och sade: Gud glädje dig, min själs frälsare, ehvar du är, i denna verlden, eller i en bättre! — der! — Med en madonnas vppsyn vände hon sina ögon ditupp, der hon en gång skulle tacka honom. Hennes händer sammanknäpptes och nedsjönko derefter. Jag trodde ati hon glömt min närvaro. Dock icke länge; hon fortsatte snart: Det var densamme som drog upp mig ur sjöp. Han förde ett handelsfartyg; men ännu i detta ögonblick vet jag ej, om han var engelsman eller tillhörde något annat nordiskt folksag; ty hans modersmål förstod jag icke. Men hans sista välgerning emot mig var lika stor som den första. Redan följande dagen köpte han mig vanliga kläder, tog mig med sig till en villa i granskapet af Livorno och föreställde mig för några derstädes boende Jamer, bland hvilka den yngsta emottog mig med serdeles godhet; och då jag berättat henne det sorgliga frazmentet af mitt korta lefnadslopp, frågade hon, om jag ville förblifva hos henne. Ni ken lätt föreställa er, att jag i början vägrade och icke ville skiljas från kaptenen. Men snart öfverbevisade mig begge, ett detta ej gick an. Jag qvarstannade. Ian reste. Jag såg honom aldrig mera.n