ft desse, till födseln romare, upptäckte min sånggåfva och åtog sig att utveckla den. Som g härigenom kunde komma att på dubbelt sätt bidraga till direktörns kassa, tillät han mig serna att begagna romarens undervisning, och ag njöt deraf på dubbelt sätt, ty för det första älskade jag sång — glädjens och sorgens ock i menniskans bröst — för det andra var ag undertiden befriad från direktörns och hans hustrus missbandlingar, och för det tredje kunde jag hos min godbjertade lärare få äta mig mätt med macaroni. Jag gjorde god framsång, men till min egen skada; ty förut hade jag sluppit med att endast voltigera och dansa: nu måste jag också sjunga offentligt. Och som jag gjorde detta med tvång och fruktan, var jag icke alltid nog lycklig att skörda åhörarnes bifall: och då fick jag, arma stackare, hugg och slag till aftonmiåltid. Här suckade hon smärtsamt och aftorkade ett par nedrullande tårar. Äfven mina runno vid föreställningen om denna engels grymma behandling. Jag kände mig så beklämd, att jag icke förmådde framföra ett ord. Menx, å:ertog hon, Gud förbarmade sig öfver den föräldralösa varelsen och frelsade mig ur dessa barbarers händer. Vi befurno oss just i Livorno, för att derifrån inskeppa oss till England. Under sista representationen hade jag gjort mina saker så illa, att jag bade det hårdaste straff att förvänta. I min ånges! beslöt jag nu att utföra den firesats. från hvilken jag hittills blifvit hindrad. Ännu innan skådespelet var förbi, smög jag mig bort, sprang af alla krafter ned till hamnen och störtade mig i vattnet. Det var i skymningen; men några sjömän hade sett mig från det fartyg, invid hvilket jag hoppat ned. Ögonblickligt kastade en sig utföre, grep mig och bragte msg oskadd upp På däcket. Knappt hade detta skett, förrän min tyrann jemte en annan al truppen, som straxt torde hafva bemärkt min flykt, kommo tillstädes och fordrade mitt utlemnande. Jag skrek och kastade mig för min räddares fötter. Jag omfamnade hans knän. Frälsa mig, behåll mig, eller döda mig! ropade jag