Aftonbladet – 1 mars 1850, sida 2

pressade läpparne liksom för att dämpa frambrytande gråt, och anvisade mig en stol bredvid mig. Mekaniskt satte jag mig. Hon sjönk, eller rättare, dignade ned på en annan. Några ögonblick satt hon orörlig, förlorad i en invertes strid; hastigt böljade barmen, ögonlocken klippte: omsider frambröto ord med en skälfvande suck. Innan ni för andra gången begär svar på den vigtiga fråga, ni behagat göra mig, sade hon med faltning, bör ni bättre känna mig, min framfarna lefnad och min ställning, än det lilla ni bittills vet. Men först, så framt ni byser för mig — likasom jag — jag — för er, en uppriktig högaktning, utbeder jag mig ert löfte, att ni, sedan mina händelser äro förtäljda, dröjer till dess jag sjelfmant svarar på ert alltför artiga yttrande. Jag lofvade det. ,Hvad min födsel och härkomst angår, sade hon, är jag för mig sjelf lika obekant som för er. Jag vet hvarken om fader eller moder. Ensam, utan fränder och vänner, är jag utstött på lifvets skådeplats. Och med en verklig skådeplats sammanknyta sig mina äldsta minnen. Ja, min herre, jag har framlefvat rain första barndom bland lindansare, voltigörer och konstberidare. — Jag kände, huru det genomfor mig liksom en kall rysning, jag märkte att hon kastade en sidoblick på mig. — Min lila färdighet i dans har jag förvärfvat under tårar och piskslag. Ofta önskade jag — ack! jag kunde icke bedja till Gud — jag önskade att linan måtte brista och att Jag I ett halsbrytande fall måtte få en ända på mina lidanden. Sjelf vågade jag icke kasta mig ned, ty jag fruktade piskan mera än döden. Ofta, när handklappningar och bravorop regnade ned öfver mig, och jag med armarna korslagda öfver bröstet böjde mig för den jublande publiken, runno de bittraste tårar ned öfver mina magra, sminkade kinder. Jag skulle väl otvifvelaktigt till slut dock funnit tilfälle att göra säker ända på min usla tillvaro, så fremt icke den för mig så lyckliga tillfälligheten inträffat, att några resande mucisi någonstädes hade slutit sig till vår trupp. En