Aftonbladet – 1 mars 1850, sida 2

Detta fruntimmer bar uppfostrat mig. Jag var då tio eler e!fva år, men hade hvarken lärt att läsa eller skrifv2; religionen var nig alldeles fremmande. Hon undervisade mig sjelf i allt; och sålunda inhkemtade jag snart hvad jag försummat, lika mycket :f körlek till Lenne som af egen håg. Ja, min herze, Gud sjelf skickade herne att blifva moder åt den föräldralösa. Ack, denna min andra moder är — ni gissar det redan — comtessen här — och) — här uppreste bon sig — nu känner pi, herr rektor, styrkan och belgden af ett band, som ni visst är för ädel att vilja upplösa.n Äfven jag steg upp; kysste med tyst vördnad bernes band, bvilket hon ej förhindrade, och återsände till mitt rum. Jag kände nu altför väl att jag måste frånsäga mig den sköna Alice och bekämpa min lidelse, samt ctt första steget bärtill vore en snar bemresa. Likväl skulle eit för hastigt uppbrott hafva gjort uppseende och yppat mitt bjertas hemlighet, hvilken min härvarande omgifnipg redan börjat ana. Dessutom återstod ännu bealfva ferietiden. Jag sökte då hitta på någon rivalig förevändning för att ej synas otacksam mot de älsk.ärda Uifvedalsboernas många artigheter och bjert!iga gästfrihet. En sådan fann jag lätt och utsatte afresan Ull andra dagen derefter. Våra bästa bandlingar sakna dock alltid belhet. De härflyta alla ur flera bevekelsegrunder, af hvilka några ej äro alldeles rena. Så uppkom detta mitt beslut icke endast af aktning för de begge fruntimrens inbördes förhållande, utan lika mycket af ett slags klokhet, en viss hjertats politik, som hviskade att jag derigenom skulle befästa mig i Alices ynnest. Möjligen hade äfven någon liten manlig stolthet sitt finger med, och denna h de kanshe en tillsats af bvad fransmännen kalla dept. omvurcux. Och kan jag väl bestän dt påstå, att icke, starkare än allt annat, ännu ett svagt hopp om. möjligheten af Aiices besittning glödde i milt hjertas doldaste kammare. (Slutet följer.)