Aftonbladet – 1 mars 1850, sida 1

var ieke brunnen? huru hård den breda stenen? huru tung den polska kyrkogången? Jag Men som det fanns färre fruntimmer än kavaljerer, och bland de sistnämnda några rätt klena danserskor, sådana som på balspråket räknas till det tunga kavalleriet, föreslogo dessa ombyte, och att vi skulle göra jullekar. Nu blef jag värre deran. Jag måste ge pant på pant, och snart voro alla mina fickor tömda. Och när panterna skulle lösas — buru djup hängde, jag skriftades i sanning som en syndare; oeh aila de kyssar, jag fick och gaf, smakade dels som ättika, dels som vatten. Men på un derstolen väntade mig dock den bårdaste pröfningen. Det var den stackars Tertius, som skulle bära upp underna, hvilket han också gjorde med samvetsgrann omständlighet och största allvar. Jag fruktade och satt som på nålar. Åtskilliga dunkla häntydningar hade jag sväljt med konstladt lugn, men en förstörde det helt och hållet: ;och somliga — sade han slu!ligen — undra, hvarföre rektorn blifvit så besynnerlig, sedan hans dam gick bort, — Den skall sitta l ropade jag och sprang upp från stolen. Herrarna skrattade, fruntimren gömde sina leenden b.kom näsdukarna. Den skyldige stod ej att upptäcka. Tertius uppgaf den yngsta mamsell Hansen, men hon försäkrade, att hon var oskyldig. Var det icke ni, så var det er syster,, sade han. Hon nekade lika bårdnaekadt. Följden blef att han sjelf måste, sitta och jag fick ingen hämnd. i Leken hade förlorat sin munterhet — man gäspade — man talade om att gå twtll. sängs. Jag längtade efter den för att ostörd få tänka på henne, som på så underbart sätt hade öffverrumplat mitt hjertas bittills ointagliga fäste. Jag genomgick hela aftonen, alltifrån hennes glänsande företeelse ända till den sista förtjusande helsningen, med hvilken hon försvann. Jag upprepade hvarje hennes ord. Jag dansade alla våra danser om igens och nu begrep