Aftonbladet – 1 mars 1850, sida 1

I det visste jag — men comtessen icke, emedan hon ej mådde väl. Under hela gudstjensten såg den andäktiga flickan. endast på presten och i sin bok: det glädde mig. Först då vi begge på en gång lemnade våra platser, möttes.blickarna. Hon rodnade, och helsade vänligt; men något simtal oss emellin kom icke i gång: jag saknade n:od ait begynna. — I morgon! tänkte jag. Och morgonen kom. Bröderne hade, likasom de föregående dagarna, lemnat rummet. Jag klädde mig, stöd en hel timme lyssnande och kikade in i salen — nej, hon var der icke. Flere gånger gick jag til kammardörren, men vände åter om. Mitt beslut vacklade, mitt mod sjönk. Då hördes slutligen den välkända knarrningen. Nu eller aldrig! sade jag halfhögt och gick in. Hon sysslade vid dragkistan; men då hon förnam någon, vände hon sig hastigt emot mig; jag såg att hon förskräcktes — skiltade färg; och dermed steg mitt mod på nytt: det första steget var öfverståndet. Jag stannade på behörigt afstånd, och sade: Mademoisellel — men mer sade jag icke, emedan jag icke visste bvad jag skulle säga: — Monsieur! svarade hon, men också icke mera. Jag blef förlägen, orolig, invecklad i min egen rådvilla ängslan. Då hittade jag slutligen på en utgångspunkt: Jag-bar hörin, sade jag, att comtessen icke befinner sig vid helsa — sag är hon något bättre, — Det glädjer mig,. — Åter en stunds tystnad. Min pinsamma förlägenhet steg med hvarje pulsslag — den blef mig odräglig. Såsom en svallande ström genombryter fördämningen, så göto sig på en gång mina trångt inspärrade känslor i ea ström al ord — hvilka? — det vet jag icke; men så mycket erinrar jag mig: att färgen försvann från Alices kinder, och glansen från hennes ögon, att hon stödde sig med ena handen mot dragkistan. Golfvet brände under mina fötter.