Aftonbladet – 1 mars 1850, sida 1

jag ett taktmessigt knarrande från den stora salen. Månne det är hon? tänkte jag, stälde mig att lyssna vid den välbekanta dörren och kunde med ena ögat se in. Det var hon. Hor var i morgondr gt; men en halsduk betäckte hals och barm: ej en gång dagen fick se den Hon var sy-selsatt att i en låda inlägga sir sirligt sammanlagda baldrägt, och då hon verkställt dett2, utdrog:hon en annan låda, tog i vanden något, som Jag icke kunde se, men bvarifrån nedhängde en svart snodd af silke eler hår. Länge betraktade hon detta, med djupt vemod, tryckte det med begge händer emot bröstet, kysste det och vände de tårfyhda ögonen ditupp, hvarifrån de dödliga söka tröst för smärtorna hbärnere. Derefter gömde hon åter det framtagna, torkade ögonen och lemnade salen med lugn uppsyn och lätta fjät. Hvad kunde det vara? Ett porträtt, förmodiigen! Men hsitkens? En älskares? — det föll mig tungt på bjertat — kanske en m9lers? — det lätiades å:er. Men hvem var hon sju? En emigrant? af högt stånd — allt ör högt — det förrådde ju hennes ovanliga bildning! Visshet! sade jag, fast beslutsam, tiil mig sjelf och utbytte min ensamhet emot sällskapetis muntra larm. VIL LINDANSERSKAN. Dagen gick till ända utan att jag blifvit, öfverens med mig sjelf om sättet huru jag skulle förklara mig för Alice; men sedan jag en gång hade så mycket bestämdt, att jag skulle göra let, kunde jag också utan märkbar tankspridd het deltaga i sällskapets serskilda förlustelser, nvilka likväl från och med denna stund för mig voro af.så föga intresse, att jag numera 2) rinnes, ännu mindre kan beskrifva dem. Det blef julafton. Följande helgedag begal ag mig till kyrkan, åtföljd af några få, bland vilka de tvenne bröderna. Alice var der —