Aftonbladet – 1 mars 1850, sida 1

J2g hvarbti hennes mästerskap äfven i denna talang bestod: ej allenast i skönheten, utan äfs ven i lättheten af hennes rörelser. Utan minsta ansträpgning utförde hon de då för tjden ännu brukliga armturerna: armar och fötier rörde sig liksom genom ett doldt maschineri i orubblig takt, medan den behagfulla kroppen sväfvade emellan de andra dansande, liknelsevis som svanen seglar rak och lugn mellan tumlande böljor. Y Jag lät min inbillningskraft på nytt framställa för mig bennes miner, leenden och ögonkast, när vi mötte hvarandra, när vi talade vid hvarandra; innehöllo de intet mer än blott artighet? Det syntes så — men — här grep mig plötsligen en tanke: huru var hennes sätt mot de andra berrarne? Hm, det visste jag icke. Det hade jag dock märkt, att konrekons broder några gånger betraktat henne, likväl med ett visst allvar, och att hon på samma sätt nästan oförmärkt från sidan kastat sina biickar på honom. Han var visserligen en man till åren, men af ett yngre, ännu manligt och kraftfullt utseende. Hans hår och kindshägg tutade mer åt grått än åt svart, men vanprydde dock icke hans solbrända ansigtes skönhet, serdeles som det lifvades af ett par qvicka, ljusblå ögon. Hans vext var athletisk, och bans hållning en krigares. Men häröfver lugnade jag mig snart, så mycket lättare som jag hörde honom snarka af bjertans grund. Han och brodren — de oskiljaktige! — hade nemligen flyttat upp i min förra säng, och jag bade fått en annan i samma )svarta kammaren, hvartill orsaken var den, att de sist anlända damerna tagit deras förra rum i besittning. Jag vaknade först temligen långt fram på den korta vinterdsgsn. Jag kastade ögonen till den andra sängen: den var tom. Jag vände mig om åt fönstret till; solen sken in. Jag steg upp. I detsamma jag var klädd, för att gå ned, och redan sträckte handen efter låset, hörde