Aftonbladet – 28 februari 1850, sida 1

mig osmaklig, deras-skämt af nog fadd natur och deras förlustelser platta. Jag blef heli förstämd, och spelade min; hombre i ett lynne såsom, när: jag rättar ett tbema, hvimlande af grammatikaliska bockar. . Stadsmusikantens ankomst verkade derföre på mig, som ett retmedel på den astheniske; ,nien det var lika mycket han sjelf som hans musik: begge stodo i fullkomlig motsats till-hvarandra. Jag skall förklara mig tydligare. Han var en man med ett fult, barskt ansigte, ett rått, skarpkantigt Väsende,. fåordig och tvär i sitt umgängessätt, ; Och dock var den lifligaste af alla konster hans allt, och allt annet intet, . Musik var hans stolthet — jag törs icke säga glädje, ty aldrig såg han mörkare ut än just under utförandet af de allraskönast: stycken. Ian:älskade konsten (såsom en tyrann Sin maka, sadekronfogden), men älskade ingen menniska under solen; hvar och en, :som icke förstod: musik, föraktade han. De som kände honom och togo honom sådan han var, dem roade han på ett dubbelt sätt: först och främst med sin konstfärdighet och dernäst med sin gnatighet, Kronfogden kände honom. Stående på förstugutrappan, med fiolen under bakan, mottog han Apollos prest, icke med bugning eller muntlig helsning;-.utan med att spela upp och. variera musiken till: pVar välkommen! i Heibergs Indtog, -Dettasinnrika galanteri blef straxt förstådt och väl upptaget: stadsmusikanten nickade och sade: det är rätta sältet att tala på.n nJa, i sannings, svarade gycke makaren med allvarlig pathos: konsten kulminerar icke, innan den fullkomligt ersatt talorganen.n Gör zu upp spelet! ropade kammarrådet, då vår kapellmästare — såsom kronfogden kallade honom — inträdde. Den medgörlige Tertius åtog sig detta arbete. Och nu egnade Man sig uteslutande åt den. gudomliga konsten: instrumen!er framtogos ur sina fodral, örsöktes, stämdes; notställare uppsattes; noter framlades — allt med en ifver, ett intresse, ett allvar, som om man arbetade på verldens väl. Två gånger visade sig wä dirnan i dör