Aftonbladet – 28 februari 1850, sida 1

lade danska. Hon gjorde mycket godt i tysthet; uppklädde två fattiga barn hvarje nyår, utdelade till julen matvaror m. m., och skolmästaren rosade henne för det hon med sin betjent vid bögtiderna skickade honom en specie. Med, mamsellen. var han ännu mera belåten, emedan hon bar många : barn till dop — dock: endast de fattigas — hvarvid hon ihågkom honom med en-riksdaler. . För öfrigt var beggederas skick något stelt, afmätt och förnämt, hvilket kammarrådet dockigodbjertadt skref mest på språkets räkning. Jag bad nu: kammarrådet att anmäla mig bos comtessen, för att: få personligen? afbörda min tacksägelse för nattherberget. Han lät straxt betjenten gå ditöfver, men försäkrade mig tillika, att hon -ej komme att:emottaga mitt besök. Budet kom snart: tillbaka,; och verkligen med det besked, att, comtessen bad om ursäkt för det hon ej.kunde emottaga herr rektorn, emedan hon för tillfället befann sig opasslig; men det vore henne kärt, om han fortfarande ville begagna hennes rum. Den natten fingo des intet! ropade: vår muntre värd med ett bjertligt skratt. Låt oss sälta fram Phomberbordet! V. ALICE. Jag har ofta förmärkt, såväl på mig sjeli som på andra, att en enda händelse, den må också vara stor, bedröflig, ja förfärlig, icke så lätt bringar oss ur fattning — ej ens ur stämning — som flera serskilda, änskönt dessa hvar för sig äro helt obetydliga och tillsammans af långt ringare vigt än den förra. Man kan stå emot ett dugtigt slag, men låter kufva sig af lera lätta. Så gick det mig här. Först förtröt det mig, att nattens gåtor fått en så hastig och klar upplösning; dernäst förargade jag mig deröfver, att de underrättelser, jag erbålit om de tvenne intressanta figurerna i detta nattstycke, gjorde dem ännu mer gåtlika än förut, och slutligen harmades jag öfver den itgiltighet, hvarmed värdfolket talade om dem. Dessa nedsjönko i mitt omdöme till obetydliga h vardsgsmenniskor: deras munterhet föreföll