— 5 kastat en hastig och skygg blick åt ena hörnet i rummet. Väggarne voro målade, men med så mörka färger, att det hela utgjorde ett verkligt nattstycke. Sjelfva omhänget på den utomorden:ligt stora sängen var af ett slags svartbrunt, gammaldags sidentyg eller damask. Innan jag kröp derinnanföre, gjorde jag med ljuset i handen en rund kring rummet. Då jag kom till det hörn, ditåt betjentens öga så misstänksamt sneglat, upptäckte jag der ett porträtt, som alltför lifligt erinrade om den nyssomtalade sagan. Det förestil!de ett ungt fruntimmer med ett skönt och dödsblekt ansigte och nedslagna ögon. Hon var insvept i nunnedrägt, och i sammanknäppta händer höll hon crucifix och rosenkrans. Taflan satt längst fram i hörnet, och på andra sidan deraf hängde en annan, föreställande en man, som med rätta förtjenade namnet den röde; ty allt på honom var rödt, alltifrån håret och skägget, ända till de snäfva byxorna och de spetsiga skorna. Hans skumma, blodtörstiga blick var stelt fästad på fruntimret straxt invid honom. Jag hörde sedan, att det skulle vara fadren till den af honom sjelf dömda och inmursde fröken. Anda till denna natt var det mig oförklarligt, huru den, om ej tror på spöken, likvä!l kan känna fruktan för dem. Men då, i det! jag hos mig sjelf upptäckte en viss rädsla, leddes jag till den ölvertygelsen, att en sådan är grundad i vår lika obegripliga andliga natur, en af de remnor i dödens förhänge, genom hvilka s len får en skymt af odödlighet. Och! alltsede har rädsla för spöken aldrig varit mig ett än .e för skämt, än mindre för spe; snarare !ar jag betraktat den som en helig, eburu dunkel uppenbarelse från andeverlden. icke . Nina ögon fällo ofta es åter, för att snegla månen belyste det Jeg kunde ic til den skumma viå, der likbleka ansigte:.