Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 1

0 VO — rn — nn Iderföre dröja mina tankar så ofta och så länge vid det framfarna. Efter att bafva tilldelat oss denna förfriskTning, vände våra vackra marketenterskor tillbaka med lätt matkorg och tomma flaskor. Konrektorn, som nu fått sitt lystmäte af jagten, åtföljde dem; men vi andra komro törst efter då solen fulländat sin korta och låga bana och de större stjernorna tittade fram på himmelens mångfärgade hvalf. Otium est pulvinar amoris,), sade konrektorn varnande till disciplarna, när ban tydde ett ställe i ZEneidens fjerde bok, der den fromme herrn möter Dido i grottan, och förklarade alltid otium med: goda dagar och brist på bestämd sysselsättning,. Här fann jag riktigheten i denna sats. Tillförene hade jag verkligen aldrig haft tid eller lust att förälska mig. De vackra flickansigtena bade sväfvat förbi mig såsom bilder i en laterna magica. Hade jag någon enda gång gifvit mig tid att fästa min blick på ett utmärkt föremål i hufvudstadens glimrande panorama: de allvarliga muserna hade dock städse hänvisat sin lydige son till kollegier och biblioteker, lucubrationer och tim-informationer. Det fordras verkligen ottum för att älska, och sådant felades mig nu icke på Ulfvedal. Också funnos der flickor i parti; men den ena ver mig i vägen för den andra. Det gick med mig alldeles som med den druckne, som stod midt på torget, med portnyckeln i hand, och stack den emot de för hans ögon oupphörligt kringseglande husen. De vackraste, af alla dem jag såg, voro onekligen kammarrådets egna begge döttrar; men de voro båda lika vackra, så att jag aldrig visste, hvem jag skulle gifva företrädet, när de stodo jemte hvarandra, och voro de åtskils, tycktes mig alltid den närvarande vara den skönaste. Antingen det nu kom af denna jemnvigt i min delade benägenhet, eller deraf, att de unga flickorna i sjelfva verket voro hvarken mer eller mindre än hvardagsfruntimmer, med glatt yta men utan djup grund: nog af, ) Ledighet är kärlekens bufvulkudien.