Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 1

lig nog att skjuta tre räfvar, hvarför jag skör dade hela jagtsällskapets beundrande lyckönsk ningar; men mest smickrande var för mi; dock herrgårdsskyttens yttrande till några a de andra: det är en helvetes karl, den rek torn: han kunde tjena som skytt hvar son helst.n Den första skogen var afdrifven, och jus som vi skulle begifva oss på väg till den nästa, kom kammarrådets stora familj emot oss Der voro begge mamsellerna Hansen, der val Qvartus och der var Qvintus, och — såson i en helt naturlig förbindelse — flaskfoder oc matkorg. De muntra och lifliga flickorna hvilka af sin mor blifvit underrättade on begge lärarnes svaghetssynder, läto föra sig a Qvartus, som tillika bar flaskorna, under det Qvintus hade matkorgen om band, och lät den förre nu upprepa hvad de förut försäkrat honom: att det vore en oeftergiflig sed på Ulfvedal att derstädes aldrig förtära något, nu det var jagt, förr än om aftonen efter jigarnes hemkomst. Qvartus gjorde heder åt sin befattning såsom skänksven, men salt ej heller sjelf med torra gommen; ty kammarrådet påminde honom ideligen, att han icke skulle glömma sig sjelf. Drack jag verkligen icke sjelf? frågade han hvar gång, helt förvånad, och tömde med ett resolveradt nå dål silfvertumlaren. Qvintus åt för begge två. J, som läsen denna min första och sista kärlekshistoria, måsten ursäikta den pratsamhet, hvarmed jag uppehåller mig vid så många småsaker i dessa mina lyckliga ungdomsdagar. Hvar och en af dem har sitt serskilda behag för mig; äfven de obetydligaste ville jag ogerna sakna på detta landtliga vinterstycke, som ännu så Ofta framställer sig i framfarna dagars aflägsna bakgrund, lockar och fängslar mitt minne, upplifvar och föryngrar miit gamla, af lunga sorger sedermera så hårdt pröfvade bjer!a. Fode läsare! Jag har nu ingen annan, till hvilen jag kan säga: kommer du ihåg det? och kommer . du ihåg det? De äro borta alla, som denna gång med mig delade d lada ulen. Jag är ensam bland en yngre s iada och I