Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 1

JUL-FERIERNA ). NOVELL AF S. S. BLICHER. Deita väckte ett allmänt skratt; men kammarrådet sade endast: Tala bara inte så högt, att fienden hör det! Och derpå stego vi uti de förespända slädorna, för att begifva oss af till den skog, der jagten skulle begynna. Det var en af dessa vinterdagar, hvilka, ehuru en fullkomlig motsats till den leende sominarens, i mina ögon hafva en högtidlig, en — a!l jag så må uttrycka mig — hjertstyrkande skönhet. Ett stilla snöfall hade sednare på natten klädt jorden, skog och mark, i det renaste hvitt. Enstaka trädstammar och väggarna i ett par afligsna bondkojur voro de enda mörka fläckarna i det oändliga) svöhafvet, som rundtomkrivg oss smälte tillsammans med himmelen. Denna var klar och alldeles fri från skyar, men färger, glänsande, lefvande, som ingen jordisk efterbildar, silfverhvitt, blekrödt, rödgult, rödblått, purpurrödt — eler huru vi än på det fattiga språket söka att beskrifva det — sammansmälte, vexlade, fördrefvos oupphörligt och dock omärkligt, allteftersom dagstjuset uppsteg i sydost. Högt i vestern satt månen, med en djup iuskärning i sin bleka skifva, och tycktes dröja der för att kämpa med solen om ljusets herravälde. Nära invid bonom blinkade ännu den stjerna, som städse ledsagar nattens konung och är den sista som viker för dagens. Men då denne uppsteg i sin bländande skönhet, flammande, glänsande öfver det hvita vinterbafvet, jagande framför sig morgonglansen vidt ut deröfver, högt upp till himlabågen; då dess lågande blick lifvande göt sig öfver den kalla och bleka J0rden, som nu rodnade såsom en brud när brudgummen kommer; då trädens silfvergrenar glimrade i morgonljuset, rimfrosten gnistrade i ) Se A. B. MH 46.