Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 1

eller räfvar; de sistnämnde försigtigt spanande efter ett säkert kryphål, och de förra planlöst kastande sig hit och dit,än vändande tillbaka än i blind fruktan ilande tätt förbi jägarne allt under lifligt skjutande, som än träffade, är bommade. Konrektorn kunde icke hålla sig när han fick se något, att hviska till mig: ecce! ecce!) hvartill jag med half röst hviskade tillbaka: mtace! tace!) Annu hade intet kommit mig i passande håll. En räl hade länge gått fram och tillbaka på backen: öfversta höjd. Omsider försvann han på andra sidan. Straxt derefter förkunnade det starka skränet från klapparne, att han sökte smyga sig igenom deras leder; men kort derpå ilade han ned emot min andra sidokamrat till höger. Derne tog besinningslöst ett par steg framåt och lade an. Räfven kastade sig om, såsom en vind, skottet small — förbi. Nu fortsatte han farlen förbi min närmaste granne — han sköt — också bom. Med hemlig glädie öfver dessa felskott väntade jag, att turen skul!e komroa till mig; men ack! alitför tidigt yttrade åskådaren bakom mig samma förmodan i ett alltför tydligt: jam ad triarios venit resn). Vips gjorde Mickel åter en kastNing och räddade sig bakåt mellan mina begge sidokamrater, hvilka, förargade på sig sjelfva, räckte långa balsar efter skälmen. Jag kunde sjelf icke återbålla ett harmfullt: åh, fy dål men måste doca snart le igen vid min kollesas urskuldande: jag trodde profceto icke, att han förstod latin. Nu blåstes :f. Jigarne samlades kring skosens fallne konung; och med stolthet delade ag deras glädje öfver mitt lyckliga skott; ty att stort djur ver på Uifvedalsjagter en stor ällsynthet. För detta glömdes mina grannkyttars bommar och den stackars konrektorns rott mot jagtlagarna; ja, det öfriga vildbrålet frågade man knappt efter. Den andra jagen var mager; men i den tredje var jag lyck) Se der! S2 ceri ) Tig! Tig! ) Nu skola körntrupperna framp.