Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 1

den klara luften och tindrade sem diamanter på den snötäckta marken — men hvar finnes du, dödlige, som eger ord för den Jljufvaste, renaste af all glädje? Vi ha ju endast en organ för både glädje och sorg — tåren! Slädorna höllo vid kanten af skogen. I största stillhet stego vi ur. Kammarridet, som sjelf skyndade framåt, arvisade oss med hviskning och fingerpekning våra platser i en llång och djup dal. Min konrektor blef hos mig, men måste finna sig uti att taga plats bakom, vid ett träd, framför hvilket jag ställde mig. Jag förmanade honom ännu en gång att bålla sig tyst och stilla, äfven om han blefve varse något framkommande villebråd, och väntade, med bössan vid höften, på signalen till jagtens begynnelse. Efter en half qvarts förlopp knallade på kort afstånd ett skott från högra sidan, så ett till venster och det tredje från midten; och derpå bördes ett klappande och dunkande mot träd stammarna, jemte den anförand2 skyttens och den näst honom kommenderande skogvaktarens rop. Snart visade sig en ståtlig kronhjort öfverst på den motstående höjden. Han stannade några ögonblick, såg sig tillbaka och klippte med öronen, och derpå sprang han i kort galopp just nel emot mig. På tio stegs afstånd stod ban åter stilla och vände bufvudet. Jag höll honom på halsen, tryckte till och — han föll. Konrektorn stack bufvudet fram emot mig och frågade hvad det var. Jag pekade på bjorten, som lig i sista dödsryckningarna. Macte virtute esto!,) ropade min sekundant triumferande. Jag bad honom dämpa sin glädje och sin röst, och laddade på nytt. Backen, der jag stod, hade en jemn sluttning och var temligen fri från träd, så att jag kunde öfverse hela jagtmarken till både öfversta och nedersta ändan af dalen. Det var en fröjdfull syn för en jägare, då vildbrådet, allteftersom klapparne drogo framåt, kom springande, hoppande eller smygande, rådjur, harar , Fortfar i din tepperbet!,