Aftonbladet – 23 februari 1850, sida 2

med om allting och som i denna berättelse fått namnet Tertius. Alla de andra voro mig obekant2; men jag erfor snart att bär funnos officerare och prester, herremän och bönder, ja ull och med en skolmästare cch kyrkosångare, som de andra samfält gyck!2de med, men som ofta utdelade temligen mustiga svar. Min sidokamrat, en vwvälgödd spannmålshandlare och iandtjunkare, sade, i det han makade åt sig och lemnade mig plats vid bordet, med en blick på krutmåttet i mitt knapphål: ob, ska också de lärde..... (det var denne mynrdige mans vana att nästan aldrig fullända någon period). Skolmästaren, som bäraf fann sig förnärmad, svarade i mitt ställe: Jag har också studerat latin i mina dagar och tror mig dock se lika bra utefter bösspipan, som — ban vet. Hm! sade spannmålshandlaren med ett spefulit leende, när håren blir stor som en stut, så. ..w Skolmästaren, som troligen bättre än jag begrep betydelsen, svarade 1:ka hånfullt: Han har väl aldrig tagit sig en sup för mycket? Ken han komma ihåg, när han insomnade vid den ihåliga eken, och Mickel lättade på bakbenet öfver hans stöflor — han vet?n Här brast hela laget ut i skratt; den snärtade höll god min och skrattade sjelf med. I sådan ton fortgick samtalet, tills värden kom in och förkunnade oss, att kiapparne nu voro samlade. I det vi reste oss, kommo Qvintus och Qvartus och satte sig ned vid det lediga bordet. Konrektorn kom också, men icke för att äta: han hade klädt sig i sin resdrägt, 1tagit en nattmössa under hatten och käppen i band. Gud bevsre ossl ropade vi alla med en mun, hvart skall resan gälla ? På jag, svarade han och stötte med käppen mot marken med samma mine, som då han i skolan ropade tyst ät gossarne; det är första gången i min lifstid och blir väl också den sista. Domine confrater! sade han till mig, ()2g lvill följa er, bevittna edra underfulla gerbinger cch med mitt tal uppegga er. (Forts.)