ute på flacka fältet under rätt allvarsam snö yra. Obekant således både med besvärlighe terna och faran, gladde jag mig åt ovädret, så som barnet åt en eldbrand, såsom Ossian Carihon, då han förtä!jer en sin fäderneborgs ödeliggelse. Rökhvirflarna, säger han, fröjdade mina ögon; jag visste icke hvarföre qvinnorna gräton. Också mig fröjdade dessa snöhvirflar, som inhö!jde oss i en tät sky; och jag viste icke, en lång stund, hvarför kammarsådet blef så allvarsam och ordkarg. Äfven längre fram på aftonen, då vår belägenbet verkligen icke var att skämta med, kände jag ännu, i min fruktan, en viss hemlig, kanske får jag kalla dena romantisk pjutning, som faran ofta har med sig, när den just icke hotar med onundgänglig un lergångsg förestälide mig, att jag var på hafvet under en frambrytsnde storm. ? : rk Åkningen liknade temligen en segia!s. Städan slingrade och hoppade upp och ped som ett fartyg emellan upprörda TR böljor, och dess spår försvann lika soart. Hir,, tänkte jag, hafve vi en femte osynlig väg, som med skäl kan läggas till sörnens väg i luften, ormens väg på hälleberget, skeppets väg i bafvet, och en ung mans väg till ena pigon Men huru skulle Salomo kunna komma att tänka på slädans väg under snöyran? Vi hade varit på väg åtminstone baifannan timme och borde således, så raskt som vi kört, gnart vara vid målet, då kammarrådet stannade, för alt rådpläga med sin kusk om vägen På husbondeas tillrop körde denne tätt på sidan om 953 och besvarade med jo frågar, om vi ej vore på orält väg, samt tillade till sir ursäkt, att han helt och hållet litat på sir herre. Der vi siennade var lä, och framför oss tyckte vi oss genom snöflockarna sköpja någo mörkt, såsom ena backe eller ett h Kusker skickades att und deta för . Vi passigerare 10g0 denna händelse temliger lätt. Konrektorn var den förste som började samtalet, med att deklamera ett.par latinske verser af Ovidius, då han beskrifver WVinteri vid Svarta Hafvet; hvartil Qvartus anmärkte att skalden krappt hade kännt kölden. bättre